Videon är inte längre tillgänglig
Alla ishockeytränare har sin egen filosofi.
Och Jonas Rönnqvists är inget undantag.
– Personligen tror jag att man måste vara närvarande, säger han.
Dagens träningspass är 90 minuter. Spänst och styrka i gymmet som avslutas med 30 minuters lättare jogging.
Jonas Rönnqvist och Daniel Henriksson driver på.
Thomas Berglund och Roger Åkerström står vid sidan av och studerar utförandet.
Det är tuffa övningar, spelarna stånkar och skriker för att orka få upp stängerna. Bland annat gör de frivändningar på ett ben.
– Du måste vara snabb, uthållig och så finns det ett kampmoment som du måste kunna behärska med balans. Styrkedelen har förändrats och går inte lika mycket ut på vikter i dag, som tidigare gjorde det lätt att mäta sig mot varandra. Nu gör spelarna knäböj på en balansplatta. Det går mer och mer mot sprint- och reflexträning för att de ska få med sig fler moment
i en övning, säger Jonas Rönnqvist och fortsätter:
– Blir du tacklad och kan röra benet lite åt ena hållet för att ta emot den eller är snabb i fötterna och hinner röra på dig är det en form av styrka. Som störtloppsåkarna tränar. Det far och fladdrar och de kan parera på ett annat sätt.
Sebastian Enterfeldt, Johan Fransson och Johan Harju är en trio som imponerar och verkligen visar uthållighet och styrka. Backen Robin Jonsson har skadat ryggen vid knäböjen och måste vila från belastningsträningen ett par dagar.
Åkerström och Berglund håller kvar Niklas Olausson en stund för att visa honom tekniken i knäböj. Olausson fällde fram ryggen vid ett flertal gånger under övningen vilket kan medföra skador – och det vill tränarstaben helst undvika.
Efter gymmet avslutar spelarna med snabba fötter i trapporna upp till långsidan som går under den vänstra läktarsektionen.
Förutom målvakterna och Daniel Henriksson som drar iväg för en dubbelmatch i tennis.
– Målvakterna får köra mjuktennis istället, säger Kim Karlsson i en avundsjuk kommentar.
– Katastrof, fyller Olausson på.
Fötterna smattrar i varje trappsteg och Rönnqvist står längst upp och manar på sitt gäng.
Stabens eget rum
Det råder ett lugn inne i tränarrummet. Här samsas Jonas Rönnqvist, Thomas Berglund, Roger Åkerström och Daniel Henriksson om utrymmet. Henriksson fortsätter vidare in i duschrummet intill eftersom att han deltagit i dagens cirkelträning med laget och fått svettas rejält. Berglund var också med och pustar ut vid sitt skrivbord.
Tillsammans hjälps de åt att sy ihop försäsongsträningen med laget. Vanligtvis har elitserieklubbarna speciella fystränare som håller i den här delen av året, men Rönnqvist och kompani har valt en egen väg.
Att själva leda försäsongen.
– Vi tror på att driva saker och sätta vår prägel. Fördelen är att vi hela tiden är närvarande och har en egen filosofi som tränare. Det blir verklighet av det hela, säger Jonas Rönnqvist och fortsätter:
– Nackdelen är att de får höra samma röster året runt. Jag kommer själv ihåg som spelare att det var ganska skönt att höra någon annan röst ibland, men vi tror ändå att det är mer fördelar än nackdelar.
Det sägs att du själv tog genvägar när det gäller försäsongsträningarna?
– (skratt) Nej, det har jag aldrig gjort. Många tror det, men de som känner mig vet hur sjukt hårt jag tränade. Det kan säkert finnas en uppfattning att jag gick min egen väg, men jag har inte tagit en enda genväg. Jag tränade mer än alla andra. Jag kanske inte tränade bäst, men jag tränade vansinnigt hårt.
Beskriv med egna ord hur en försäsong ska vara?
– Jag tror inte att det finns något facit på hur du ska träna, det är det bästa, det är det sämsta – utan du måste hitta din väg, vad du tror på. Sedan titta på individen. Vad behöver den här för att bli en bättre hockeyspelare?
Hur stor del av försäsongsträningen är individanpassad?
– Gruppassen är det alla behöver. Sedan blir det fyra veckor under juli månad där spelarna har semester och då försöker vi anpassa träningen mer till enskilda spelare. I fjol kände vi inte alla spelare heller, men nu känner vi vissa mer än andra och kan då anpassa träningen efter vad vi vet att de behöver träna på.
Tar tid
– Det här med individanpassad träning innebär att man behöver se dem på is, vad behöver de förbättra? Vad behöver de blir starkare på? Vad behöver de bli rörligare i? Och så vidare för att bli en bättre hockeyspelare. Det tar tid och man behöver oftast en säsong för att lära känna dem.
Du har en lång karriär, vad har du snappat upp från dina egna försäsongsträningar?
– Som det är med alla coacher har jag haft olika försäsonger. Jag har väl snappat upp vissa bra saker och vissa som jag inte tyckte var bra. Jag tror framför allt att jag försöker träna grenspecifikt för hockeyns bästa. Vad är det vi behöver bli bättre på? Vilka kroppsdelar måste vi vara starka i? Man kan inte träna som en skidåkare om man är hockeyspelare och det går inte att träna som en styrkelyftare bara utan man måste hitta någonstans mitt emellan.
Vad ser du för skillnader på dagens försäsongsträning jämfört med när du själv var aktiv i Luleå Hockey (1997–2000, 2002–2005)?
– Det har varit olika typer av försäsongsträningar. Jag har varit med om försäsonger där vi varit rena styrkelyftare, jag har varit med om försäsonger där vi varit maratonlöpare.
Pulsera träningen
– Den stora skillnaden i dag är kanske att vi tränar lite färre dagar tillsammans och försöker pulsera träningen mer för att vara mottaglig för träningen. Det tror jag är en skillnad. Min uppfattning är att man bara körde på förut utan att tänka på att man skulle vara tillgänglig för träningen.
Pulsera träningen, vad menar du då?
– Om vi ska köra spänstträning tror jag inte att det är jättebra att vara dundertrött den dagen. Musklerna ska vara fräscha. De spricker och går sönder när de är urlakade på salter och mineraler.
Hur gör ni med spelarna som inte är på plats, exempelvis bröderna Abbott, för att kontrollera att de sköter sommarträningen?
– Det är inte optimalt att ha spelare borta, men samtidigt lever vi
i en värld där vissa saker styrs av kontrakt och vi har andra nationaliteter i laget. Jag tror att man får köpa det i vissa lägen och vi väljer de utländska spelarna med omsorg. De ska vara seriösa och ha bra karaktärer och vilja bli bättre hockeyspelare. I Abbotts fall är de dunderseriösa. Samma sak med de finska spelarna som är här. De kommer att vara här vissa veckor, men de har friheten att de kan bedriva en del på hemmaplan.
Har ni någon uppföljning på hela truppen?
– Vi har redan testat av alla och sedan gör vi det också precis innan säsongen startar. Framför allt kondition. Vi testar på cykel och olika typer av löpning. 3.000 meter och beeptest.
Styr ni spelarnas kosthållning?
– Hade vi haft en idrottare att jobba med kunde vi ha rotat i allting, men det går inte med så många. Det är klart att spelarna vet att kosten är viktig och vi väger in spelarna en gång i veckan för att se om de skenar iväg uppåt eller nedåt. Egentligen skulle vi ha haft det före och efter träning varje dag för att se vad varje enskild spelare tappar i vätska. Det går att dra allt hur långt man vill men det är också en balans.
Hur ser vikten ut för en hockeyspelare under försäsongen?
– Helst vill vi att de ska hålla en jämn nivå. På min tid lade jag alltid på mig vikt under somrarna i och med att man körde så mycket styrketräning och drog på sig massa för att sedan få bort det under isen. Nu är det inte på det sättet utan man försöker vara lättare i kropparna.
Hur resonerar ni för att undvika skador under försäsongsträningen?
– Återigen tror jag att det är viktigt att pulsera träningen och göra sig mottaglig. Inte överbelasta utan att kroppen hela tiden ska kunna ta emot. Tränar vi hårt så ska den vara förberedd.
– Jag tänker supermycket på att vi inte ska dra på oss skador. Vi har inte den truppen att vi bara kan kasta in en ny spelare och den spelaren som blir skadad utvecklas inte heller. Det är grymt viktigt.
Roger Rönnberg och Roger Kyrö hade otur med några korsbandsskador under försäsongsträningarna och de tog i stort sett bort bollspel för att undvika det. Men du och Thomas Berglund införde det igen, berätta?
– Man står med hjärtat i halsgropen när vi spelar innebandy och innehockey för att det är påfrestande. Det är lätt att det kan gå ett knä eller en fotled. Samtidigt är det fantastiskt bra träning. Någonstans är det alltid en balans. Vad ska vi våga träna och vad ska vi inte våga träna?
Inga genvägar
– I innehockey får vi snabba fötter, kroppskontroll, spelsinne, kondition, intensitet, mycket av det som den komplexa sporten hockey är. Och det tycker jag att man ska våga köra. Men man måste bygga upp vrister, knän och små muskler för att bli vana vid det så vi har inte börjat än och vi är i mitten på maj.
Under de träningspassen som Norrbottens-Kuriren är på plats för att studera tränarstabens sätt att leda spelarna råder det ingen tvekan.
Rönnqvists filosofi att vara närvarande bidrar till att ingen vågar ta genvägar under övningarna.
Och det i sin tur skapar en atmosfär där alla verkligen ger allt.
– Det känns som att spelarna vet vad som krävs för att bli bättre och lyckas som individer och lag. Då gäller det att vi ger 100 procent och inte 90. Jag upplever att det är ett ruggigt bra drag på träningarna, säger Jonas Rönnqvist.