I dag tävlar de i junior-EM

Samuel, som fyllde 15 samma dag som intervjun gjordes, övertalades i tioårsåldern att börja dansa med Luleå bugg och swing av sin mamma. Hon hade sett en annons i tidningen och tyckte att dans kanske vore något för hennes sång- och musikälskande son. I början fick hon tjata lite på honom för att han skulle gå på träningarna, men numera går det, för att använda en riktig
klyscha, som en dans. - Jag glad att jag fortsatte, säger Samuel när Kuriren får en pratstund med honom och hans partner Anna Fors. För Anna, 13, har dansen gått i arv. Mamma Maria Fors, som även är tränare, är aktiv inom Luleå bugg och swing sedan många år. - Det bästa med dansen är att jag dansar tillsammans med en partner, jag har alltid någon med mig. Sedan får vi träffa många nya människor,
säger Samuel. Anna fyller i: - Det är samma för mig, jag var aldrig intresserad av bollsporter. Fastnade för dansen
Samuel har provat en del andra sporter också, men det var dansen har verkligen fastnade för. - Din mamma har berättat att du stod i pausen under fotbollsmatcherna och diggade till musiken, säger Maria Fors. I maj i år kom dansparet tvåa i ungdoms-SM i Enköping. Det i sin tur gjorde att de fick åka till i Österrike, som jokerpar junior-VM. Det var en spännande och annorlunda erfarenhet för de unga talangerna. - Det var jättekul, säger Anna med eftertryck. - Det var en annorlunda tävling med discipliner vi inte var vana vid, som salsa, säger Samuel. Hans och Annas paradgren, bugg, väckte positiv uppmärksamhet. - Ja, de gillade "swedish bugg", säger Samuel och imiterar skrattande den engelsktalande konferencierens uttal av den svenska dansdisciplinen. Han tävlar i bugg, lindy hop och dubbelbugg, Anna tävlar även i
boogie woogie, då med en annan danspartner. - Boogien är rolig, då finns det inga specifika regler. Det är kul, säger hon. För Samuel är buggen roligast, helt enkelt för att den är den disciplin han behärskar bäst. Han är, som dansande ung kille, rätt ovanlig i sitt slag. Överskott på tjejer gör det svårt för många att hitta en danspartner. Killar är en bristvara inom danssporten och Luleå bugg och swing letar med ljus och lykta efter fler, bland annat genom att besöka skolor. - Jag tror det är en kille på skolan förutom jag som dansar. I början tyckte väl kompisarna liksom "nej, vad är det där?" Men nu när det har går så bra tycker de att det är coolt, säger Samuel. Både han och Anna lägger ned mycket tid på dansen. Anna tränar fem dagar i veckan, för Samuel, som bor i Boden, blir det tre. Eftersom han måste ta sig till någon av träningslokalerna i Luleå blir det rätt långa dagar för honom. Men de många träningspassen är inget som avskräcker, tvärtom. - Det är absolut värt det,
särskilt nu när det går så här bra,
säger Anna. - När de inte tränar sitter de och kollar på dansfilmer, inflikar mamma Maria med ett skratt. - De tränar seriöst, det gör de verkligen. Fler träningstider
Anna säger att deras träning nu är mer tävlingsinriktad än tidigare. De tränar i tre olika lokaler, i Hälsans hus, Pontushallen och i Bergnäsgården. För närvarande är över 60 av medlemmarna ungdomar. Förutom Anna och Samuel finns det flera unga danslöften i föreningen. - Det är roligt att åka på resor tillsammans, det är en fin gemenskap i gruppen. Vi är som en familj, säger Samuel. Klubbtävlingar
När Kuriren träffar dem har de ännu inte hunnit bli nervösa inför dagens tävling. De verkar har goda tävlingsnerver båda två. För Anna kommer nervositeten sällan före hon kliver ut på golvet. - Då kan jag bli lite smånervös, men aldrig före. Fast det är bra att känna sig lite nervös, då är man laddad, tycker hon. Anna och Samuel har även skaffat sig en hel del tävlingserfarenhet, inte minst genom klubbtävlingarna som arrangeras med jämna mellanrum. Hittills i år har det blivit sju tävlingar, men eftersom Samuel och Anna är bosatta här uppe är tävlingar ofta förenat med långa resor, som tar tid och kostar mycket pengar för föreningen. - I södra Sverige ordnas tävlingar varje helg, säger Anna. Traditionell dansbandsmusik
Samuel konstaterar att det visserligen kan vara lite besvärligt för dem att ta sig till en tävling på grund av de långa avstånden. Men han är inte missnöjd för det. - Vi får ju alla roliga bussresor,
säger han och skrattar. Det är inte ofta de två ungdomarna känner sig trötta på dansen. Anna säger att det kan kännas lite tungt ibland när man kommit hem efter en lång resa i samband med en tävling. Men leds på sin sport blir hon aldrig. - Det blir alltid dans för mig, hela tiden. Att lyssna mycket på musiken är också en viktig del i tävlingsföreberedelserna. Och faktiskt är det traditionell dansbandsmusik som Samuel och Anna helst dansar till. Men de är båda överens om att den typen av musik hör hemma på dansgolvet och inte någon annanstans. - Annars lyssnar jag absolut inte på dansband. Det låter inte dåligt under tiden man dansar, men annars låter det hemskt dåligt, säger hon och skrattar. - Jag tycker om att dansa till det mesta, men dansbandslåtarna är uppbyggda för att man ska dansa till dem. Det är låtar jag är van att höra, menar Samuel. Mormor syr
Dagen till ära, eftersom de ska fotograferas, är de klädda i sina tävlingskläder. Anna bär en kort apelsinfärgad klänning med utställd kjol. Den är sydd i en glansigt tyg. Samuel matchar med en slips i samma färg till sin kritvita skjorta och svarta byxor. De som följt TV-programmet Let’s Dance har sett att kläderna har lika stor betydelse som själva dansen, kanske ännu större. Även om det inte är så i verkliga tävlingssammanhang är kläderna inte oviktiga, tycker Anna och Samuel. De har alltid matchande kläder. - Det finns en del som dansar i jeans och t-shirt, men det känns inget kul. Vi klär oss i lysande färger, då syns vi bra, säger Samuel. Färgstarka kreationer brukar även väcka publikens beundran, påpekar Anna. Själv tycker hon att det är roligt att klä upp sig och vara riktigt fin i tävlingssammanhang. Hon har också en personlig sömmerska, nämligen mormor. Väldigt praktiskt om man vill byta färg och stil ofta. De som sett danstävlingar vet också att dansparen svänger runt med ständiga leenden på läpparna. Frågan är hur det går att kombinera med den stora fysiska ansträngning det faktiskt är att bugga, men för Anna och Samuel är det inga problem. - Det måste synas att man gillar det man gör. Det går inte att gå ut och dansa med ett påklistrat leende som bara ser fejkat ut. När de kör en liten uppvisning för fotografen är det absolut äkta leenden vi ser i deras ansikten. I dag håller vi tummarna för Anna och Samuel.