Piloterna Tommie Grimståhl och Lars Hallberg är strax över 60 år.
Men de har redan flera år som pensionärer bakom sig.
– Vi hade ett fysiskt krävande jobb. Det var befogat att vi fick gå vid 55 år, säger Lars Hallberg.
Har du drömt om att flyga genom luften snabbare än ljudets hastighet?
Det gjorde Lars Hallberg och Tommie Grimståhl som blev piloter.
– Det är något speciellt att bemästra de här maskinerna. Det är ett tufft jobb och man låg nära gränsen ibland, säger Lars Hallberg.
Lista
De jobbade över 30 år inom Försvarsmakten. Lars Hallberg och Tommie Grimståhl träffades första gången på flygutbildningen på F 5 i Ljungbyhed. Efter utbildningen tog de olika vägar innan de sammanstrålade på F 21 i Luleå 1976.
Lars Hallberg: spaningsflyg. Tommie Grimståhl: jaktflyg.
– Jag förstår inte hur man hade tid att jobba. Man har ju knappt tid nu heller, man fyller sin dag, säger Tommie Grimståhl och syftar på husrenoveringar, golfresor och barnbarn. Innan han gick i pension skrev han en lista med saker han ville göra. Högst upp stod det ”träna”.
Psykiskt påfrestande
Till en början var det stridsflyg, Draken och Viggen. Men på den tiden fick fältflygare bara flyga i sex år och tio månader – sedan var det slut.
Många valde att gå till civilflyget, det var bra betalt men knepiga arbetstider och Tommie Grimståhl ville inte flytta från Norrbotten. Lars Hallberg tänkte likadant.
Avgångarna till civilflyget blev ett problem för flygvapnet och de var tvungna att göra något.
– Vi fick ett bra avtal. Vi skulle få vara kvar och flyga. Men det som var avgörande var att vi skulle få gå i pension vid 55 år, säger Lars Hallberg.
Övergången från stridsflyg till helikopter innebar att den fysiska påfrestningen inte längre var lika stor. Det handlade mer om det psykiska.
– Då var vi en del av räddningstjänsten och man fick se en del. Och så hade vi haverier på divisionen där kamrater försvann. Det gjorde att vi blev en sammansvetsad division, säger Tommie Grimståhl.
Allvarligare syfte
– Visst fanns det ju de som trodde att vi bara flög runt och lekte. De hade en annan bild av yrket. Jag tror faktiskt att omgivningen identifierade en mer med jobbet än vad man själv gjorde, säger Tommie Grimståhl och fortsätter:
– Det är väl inte förbjudet att ha roligt på jobbet och det fanns ju ett allvarligare syfte med det hela.
Första ensamflygningen. Enkelkommando, propellerplan. Efteråt fick man en halsduk och en kalldusch. Klockan gick så fort bland molnen, 45 minuter kändes som fem.
– Allt bara svischade förbi, sedan tänkte man: Vad har jag gjort egentligen? säger Lars Hallberg.
Spitfireklubben
Tiden gick fort i luften men också på marken.
– Jag var så inställd på att jag skulle gå i pension, jag var mentalt förberedd. Det är inte konstigt för mig att ha gått så tidigt, det är nog konstigare för min fru som är gift med en pensionär, säger Tommie Grimståhl.
Han har en stående punkt varje dag – maten ska stå på bordet när frun kommer hem från jobbet.
– Det jag kan sakna är att hon inte kan följa med på resor eftersom hon fortfarande jobbar, säger han.
Det första året efter pensioneringen brukade han åka ut och dricka kaffe med sina gamla kollegor, i alla fall en gång i veckan.
– Jag saknade det sociala.
I dag träffas gamla F 21:are den 21 varje månad på en krog i Luleå. De kallar sig ”Spitfireklubben”. Det är som Lars Hallberg säger:
– Vi sitter och ljuger om att det var bättre förr.