Linnea Lundberg, ordförande Luleå brukshundsklubb.
Det är fullt med hundar och människor vid Måttsundsbackens fot på lördagsförmiddagen när Kurirens utsände rullar in på parkeringen. I dag ska årets upplaga av K9 biathlon avgöras för åttonde gången i Luleå. Cirka 150 ekipage är anmälda i fyra olika klasser, dam, herr, duo och barn.
Vad är då K9 biathlon? Jo, det är en tävlingsform där hund och förare gemensamt kämpar sig igenom en terränghinderbana.
Arrangör för den fartfyllda tävlingen är Luleå brukshundsklubb och ordförande Linnea Lundberg berättar att platserna tog slut på några minuter.
– Det har varit hårt tryck och det är kul att se att det är alla möjliga raser med, säger hon.
Även om det är en tävling så är det inte många som tar det på blodigt allvar.
– Vi gör det för att det är så roligt och framför allt hundarna tycker att det är roligt. Man ser vid starten att de är jättetaggade medan förarna kanske är lite mer: Oj, oj, oj vad har jag gett mig in på, säger hon.
Kuriren tar rygg på Anna Pettersson Nulu och hunden Noak som alldeles strax ska starta. Eller vi tar rygg till startområdet, sedan går det för fort.
Noak – envis med korta, snabba ben.
Anna Pettersson Nulu och Noak på väg mot de sista hindren före målgång.
Noak är en border terrier i sina bästa år och uttrycket "envis som en terrier" stämmer bra in på honom.
– Vill han inte springa så kommer vi inte heller att springa, så är det, konstaterar matte.
De är ute i god tid vid startområdet för att titta när andra hundar springer och på så sätt få honom att tagga till. Snart är det deras tur och nog vill Noak springa alltid. Fort är de iväg.
Martin Norberg och tvåårige golden retrievern Sander har precis gått i mål efter sex kilometers löpning med tillhörande hinder.
– Det är kanske fjärde gången som jag tävlar i den här formen, annars brukar jag tävla med draghund.
Sanders gren är egentligen agility men han verkar trivas även på biathlonbanan.
Nej. Åka skottkärra var ingen favorit för Sander. Men efter lite övertalning från husse Martin Norberg gick det bra
Martin Norberg forcerade snabbt armgången.
Martin Norberg och Sander.
Den sex kilometer långa banan innehåller flertalet hinder. Två av dem är på och i vatten.
Sofia Wallström är funktionär och ser till att det första vattenhindret utförs på korrekt sätt. Ekipaget ska simma några meter ut och runda en boj., Sofia berättar att hittills har fyra schäfrar överarbetat uppgiften och försökt att få med sig bojen in till land.
Sofia Wallström var funktionär under tävlingen.
Några hundar är lite skeptiska till att ta ett bad men efter lite övertalning så hoppar de i. Vid sidan står Sofia och peppar och skriker. Hon börjar bli hes.
Blir man blöt måste man skaka av sig för att kunna fortsätta.
Tyra trivdes på banan.
Det gäller att ha tungan rätt i mun.
Mathias Danell och Jax på en kort simtur.
Ibland blir det köbildning och då får ekipagen vackert stå och vänta på sin tur. Några verkar uppskatta pausen andra ser lite stressade ut, tävlingen går ju trots allt på tid.
Iris Danell, 9 år, lovade att vattnen var varmt.
Iris och Mathias Danell och hunden Jax väntar på att få ta ett bad.
Iris Danell, 9 år, står och väntar på att pappa Mathias och hunden Jax ska komma. Hon ropar glatt till alla tävlande: "Vattnet är jättevarmt".
En liten hund drabbas av köldkramp och skriker hjärtskärande rakt ut. Men det går snabbt över och snart är det full fart på både matte och hund igen.
Nu kommer Anna och Noak. De kämpar på bra men så mycket simma blir det inte för lille Noak som mest får åka i famnen.
Ett av momenten var att ta sig över ett vattenhinde med hjälp av en gummibåt.
Totalt är det cirka 30 hinder efter banan och förutom vatten finns det även en härlig myr att klafsa igenom, armgång för husse eller matte, skottkärreåkning, säckhoppning, madrassåkning, ett ler-spa och mycket mer.
Vid målgång är det en slutkörd men nöjd matte som pustar ut. Som belöning väntar viltkött för Noak och en välförtjänt hamburgare för Anna.
Anna pettersson Nulu och Noak pustar ut efter målgång.
Anna Petterson Nulu var slutkörd efter målgång men återhämtade sig snabbt. Noak kunde nog ha kört ett varv till.
– Myren tog knäcken på mig, jag trodde att jag skulle spy. Men det var så kul. Och roligt att göra saker med hunden, säger Anna Pettersson Nulu.
Noak verkar inte så värst trött men så är han ju också en envis terrier.
"Hoppa du. Jag ligger här och rullar mig lite"