Det är en vardag mitt i livet och en diskussion uppstår om hur en buss har parkerats. Vi skriver 18 november 2020 och platsen är ett lunchrum på Luleå lokaltrafik.
Helt plötsligt skärps tonläget.
"Om du inte var klädd i uniform hade jag fixat dig."
Stefan, som egentligen heter något annat, tror knappt sina öron. När han lämnar lunchrummet smyger den ilskne kollegan upp bakom honom och upprepar det han just sade.
I dag är det snart tio månader sedan händelsen och Stefan befinner sig fortfarande i ett svart hål. Direkt efter de dramatiska ögonblicken sjukskriver han sig.
– Jag orkar inte vara på jobbet. Det är hela situationen, det är inte säkert att jag stöter på honom. Men risken är överhängande. Jag känner mig inte trygg, säger Stefan under intervjun en dag då sommaren flämtar på sista versen.
Ett iskallt regn sköljer över Luleå när Stefan berättar hur känslorna tar över igen. Han har då arbetat under en period innan semesterledigheten med en malande känsla i maggropen.
– Jag försökte väl intala mig att det snart är rättegång, att jag då får sätta punkt. Det var väl min tanke, att man kan lägga det här bakom sig. Men det gick inte som jag tänkte. Han finns där och han tycker att han inte har något att be om ursäkt för.
Rättegången blir en bidragande orsak att allting rasar samman för Stefan. Händelserna i lunchrummet får liv igen.
Kollegan döms för olaga hot till dagsböter och ett skadestånd till Stefan. I domen konstaterar Luleå tingsrätt att "vid en sammantagen bedömning av omständigheterna finner tingsrätten att det olaga hotet har inneburit en sådan allvarlig kränkning som berättigar ersättning".
Stefan orkar inte gå tillbaka till arbetet. Han sjukskriver sig igen. Läkare konstaterar att han lider av posttraumatisk stress.
– Jag har försökt gå vidare, att gå till jobbet och hantera det här. Man vilar upp sig, man blir starkare och går tillbaka. Men det höll inte.
Då har han påtalat problemet för sin närmaste chef, som tagit saken vidare till ledningen i LLT.
Utan att någonting händer.
Stefan hänvisar till ett möte under semestern med ledningen tillsammans med ett av skyddsombuden.
– Jag har hela tiden varit klar med att jag inte vill ha honom på jobbet. De hade så jäkla bråttom att fatta beslut innan vi hamnade i tingsrätten, och de har inte tagit någon hänsyn till att han begick ett brott, säger Stefan och tystnar för några ögonblick.
Han säger sedan:
– Jag har även frågat dem i vilket läge de visade hänsyn till mig när de fattade beslut om hans framtid.
Hur har det varit för dig när det har var som värst under den här perioden?
– Det är jobbigt och långtifrån roligt. Man blir låg.
Rösten tjocknar när känslorna tar över för Stefan. Allting blir så tydligt, hur jävligt livet blir efter händelsen i lunchrummet.
– Hela sommaren har i princip varit förstörd. Jag har inte orkat ta mig för att göra saker.
Stefan är mycket besviken på ledningen i LLT.
– Den enda jag har haft kontakt i det här är min gruppchef. Ingen annan har frågat hur jag mår. Det här är personligt. De vill bli av med mig. Hur ska jag annars tolka tystnaden?
Den här höstruskiga dagen har Stefan träffat sin läkare igen. Han medicineras med ångestdämpande medicin.
– Nu får jag i alla fall sova. På dagarna försöker man pyssla med annat – för att ockupera hjärnan.