Hopp helt enkelt

Karaktären Hope ska visa oss allt hon hinner med på en arbetsdag. Från dagens första klient som hoppas väcka ett slött äktenskap, till den sista som önskar en mild höst. Då kanske äppelträdet i orangeriet överlever.
Där emellan är det småhopp, några trötta hopp och de tillsynes omöjliga hoppen. I sin ensamföreställning Hope jobbar skådespelerskan Charlotte Lindmark med enkel och effektiv rekvisita. En boxboll och några hopprep ligger på Norrbottensteaterns scen. De får illustrera både fjärrkontroll och födselvärkar. Ett par grytvantar blir en bäbis.
Hope själv är ett leende, läspande troll som står bredvid alla och envar som hoppas. Oavsett vad de hoppas på. Att önska döden, eller åtminstone en liten singelolycka åt en våldsam partner visar att hopp kan vara moraliskt tveksamt. Det är föreställningens mest vässade scen och också dess starkaste slutsats.
I övrigt är det mest trevliga revyskämt i de sketchartade scenerna. Hopes kändisklienter hängs ut och publiken skrattar. Rocktrubadurer och regenter är visst också människor. Tänk så lustigt.
Ordvitsar om avhopp och påhopp är också relativt lätta poänger att knipa. Det samma gäller vinken till kommunalpolitiken. Att ett universitetsområde utanför stadskärnan skulle leda till återinflyttning är helt enkelt för mycket att hoppas på.
Hope är en tillgänglig föreställning och Charlotte Lindmark förmår krympa avståndet mellan scenkant och den cafédukade salongen. Innan Hope kliver på scenen har hon hunnit med ett kryssande kramkalas vid samtliga bord. Det är lätt att känna sig inbjuden och välkommen när hon hojtar:
– Hej! Vad kul att du är här! Har du längtat lika mycket som jag?
Men jag blir också provocerad av Hope. Alltid lika glad. Alltid lika storögt naiv och töntigt beredvillig. I den kontrasten finns grund för eftertanke. Hur ser vårt hopp ut och när får det komma fram?
Tyvärr förs provokationen inte längre. Det finns en genomgående lättvindighet i föreställningen. Från en första försäkran om att det här minsann inte är en teaterföreställning – så man behöver inte känna sig dum. Till de enkla sentenser som får avsluta kvällen:
– Bli aldrig hopplösa. Hoppet är det sista som överger dig, säger Hope.
Givetvis är hopp ett abstrakt och krångligt begrepp att närma sig. Kanske till och med omöjligt. Men på en teaterscen är det synd att inte försöka gräva lite djupare.