Hon stöder de unga

På tisdagen besökte hon Luleå för att föreläsa för länets poliser. Hon arbetar med dem som utsatts för gaturelaterat våld, till exempel rån, misshandel, våldtäkt eller mordförsök och är mellan 5 och 25 år. Hon berättar att det är vanliga ungdomar på i genomsnitt 14 år som inte går till skolsköterskan eller kuratorn. De berättar inte heller för sina föräldrar eftersom de skäms eller vill skona dem.  ? Man skäms om man blivit utsatt om man är en 17-årig kille som blivit rånad av yngre pojkar, De som blivit utsatta i skolan berättar inte därför att de ska gå kvar i skolan och tror att de blir ännu mer utsatta om de säger något. Får besked direkt Ann Hellströmer har sitt kontor på polisstationen i Rinkeby och får direkt reda på när något hänt.  ? En kvinnlig polis ringer upp brottsoffret och frågar om jag får kontakta dem. 90 procent vill det. Jag ringer eller kontaktar dem via SMS. En kontakt med henne innebär samtal under ett halvt eller ett helt år. De träffas en gång i veckan eller mer sällan för att bearbeta ungdomarnas upplevelser och för att stödja dem inför rättegången. I samtalen uttrycker de aggressivitet, sorg, hämndtankar, chock och förvåning över att någon kunde göra dem så illa. Ann Hellströmer säger att det är viktigt våga och kunna prata om allt som uppfyller en. Därför är det tillåtet att prata om allt i hennes rum. Blir aggressiva  ? Många är mycket rädda för rättegången, men de upplever ändå att det var positivt efteråt. De fick berätta sin berättelse. Det gäller även om gärningsmannen inte blev fälld. Om brottsoffren inte får prata rinner bägaren över på något sätt och det kommer ut aggressivitet i någon form. Det finns risk att offren själva blir gärningsmän, enligt Ann Hellströmer. Det kan vara snatterier, att måla ner, bråk eller att vända aggressiviteten mot sig själv.  ? Det är viktigt att få utrycka alla hemska tankar. Får man sätta ord på det man känner behöver man inte gå ut och göra det. Rädsla Unga brottsoffer har ofta ont i magen, drömmer mardrömmar och får koncentrationssvårigheter. De blir rädda, vill inte gå ut, slutar med idrott och isolerar sig hemma.  ? Samtalen hjälper dem att förstå att det de varit med om faktiskt är sant och att bearbeta det. Stödcentrum har även kontakt med föräldrar. De får ångest och dåligt samvete för det som hänt barnet, behöver få hjälp att våga släppa ut barnet igen och råd om hur de kan trösta sitt barn.  ? Mammor gråter och pappor vill köpa basebollträ. Hon beskriver att ett brottsoffer behöver samma behandling som när ett litet barn blir sjukt. Behöver pysslas om  ? Ompyssling, filtar, godis, video-filmer och coca-cola. Visa sympati utan att fråga för mycket. Många slutar äta och går ner i vikt. De tappar matlusten. Hon jämför med när man är olyckligt kär.  ? Stark utåt men tänker på det hela tiden. Ann Hellströmer ser sig som ungdomarnas budbärare och säger att polisen kan hjälpa ungdomarna genom göra bra utredningar och se till att ärendet går till rättegång. Det är också viktigt att ungdomarna får en realistisk bild av vad polisen kan göra och att de gör så mycket de kan. Ta sig tid  ? Att bemöda så att personen känner sig viktig och att de tar den extra tid det innebär att berätta och informera om vad som kommer att hända med utredningen. Vilka är de vanligaste brotten som barn och ungdomar utsätts för?  ? Personrån och misshandel. Övergrepp i rättssak har ökat mycket. Även internetbrott där barn och ungdomar utsätts för hot och trakasserier förekommer ofta. Men det säger ungdomarna inget till de vuxna om heller, säger Ann Hellströmer. ingrid.burman@kuriren.com 0929/375 73