Ovanför charmören från Hagfors projiceras en stjärnhimmel. Bakom honom står en murad pappersbro. I en nisch sprakar en stadig dvd-brasa.
Föreställningens dragplåster, Christer Sjögren och Lotta Engberg, känns bitvis lika genuina som dekoren. Men i en så här kitschig produktion kan stolpiga dialoger och ordvitsar få fungera som övergångar mellan låtarna.
Värre blir det när man försöker trumma upp en säsongsbunden blödighet. Tänk på de fattiga i jul och värdesätt föräldraskapet. Sådant skorrar illa bland glittriga kostymer och Las Vegas-arrangemang.
Tre körflickor i matchande klänningar svajar och svassar kring Christer Sjögren och Lotta Engberg. Orkestern leds av Curt-Erik Holmquist och tillsammans får de amerikanska klassiker, som White Christmas och the Christmas Song, att låta som de alltid gjort. Utan soulkrångel eller flåsiga försök att poppa upp materialet. Tack för det!
Men några musikaliska snedsteg gör de också. Fairytale of New York kan inte översättas till svenska. Och Christer Sjögren är (verkligen) inte Shane MacGowan. Inte heller är han Jussi Björling. Och Adams julsång i svensktoppsversion är föreställningens lågvattenmärke.
Med på turnén är också solisten Gunhild Carling. Och jag undrar om affischnamnen verkligen tänkt igenom det beslutet.
Hon stjäl nämligen showen när hon sjunger jazz med både fjong och finess. Hon briljerar på trombon, trumpet, flöjt och harpa. Det enda instrument hon inte fixar verkar vara andrafiol.
Gunhild Carling trumfar rävarna rejält med att dansa charleston, steppa och att framföra Auld Lang Syne på stämda klockor. Hon är en ytterst talangfull varietéartist och lika charmig som hon är självklar.
Föreställningen är lång. Och efter ett kaloririkt musikaliskt julbord på två timmar och 45 minuter stapplar jag ut i vinterkylan. Proppmätt och rätt säker på att det var mer än nog för i år.
Ett mer aptitligt alternativ vore en show med enbart Gunhild Carling. Det står på min önskelista till nästa jul.