Johan som tar studenten, Johan omringad av syskonskaran, Jens som liten parvel i snön… Carina Pedersen brer ut bilder ur familjealbumet.
– Här är syskonen på julaftonen, fem månader innan Johan dog, säger hon och pekar på ett av fotografierna, där Johan ligger i sängen, omgiven av sina yngre syskon Jens, Jesper och Julia.
Johan var 17 år när han, den glada killen med det smittande skrattet, plötsligt blev lättirriterad och började se dubbelt. När han dessutom tappade balansen åkte de till doktorn. Efter en snabb konsultation med neurologen fick de beskedet.
– Johan hade MS eller en hjärntumör. Jag grät och Johan skrattade. Han klappade mig och sa att det kommer att ordna sig.
Men det ordnade inte sig. Johan hade drabbats av en mycket aggressiv MS-sjukdom. Han lyckades ta studenten, men försämrades snabbt och föräldrarna fick veta att Johan inte ens skulle leva till 30 års ålder.
– Johan drömde om att bygga datorer men till slut kunde han inte ens trycka på startknappen. Han kunde inte prata eller äta. Det var inte så Johan ville leva och därför ville han dö.
Johan blev 28 år. Han dog i sitt hem, omgiven av nära och kära. Efter Johans död ville hans bror Jens flytta närmare familjen. Han jobbade på ett åkeri i Örnsköldsvik och fick förflyttning till Luleå.
– I efterhand önskar jag att han inte hade flyttat. Jens blev svårt mobbad på sin arbetsplats och till slut mådde han så dåligt att han slutade. Han var ju mitt uppe i krisen och sorgen efter sin brors död och orkade inte med trakasserierna.
Jens flyttade tillfälligt hem till sin mor och han sökte stöd hos psykiatrin, men föll mellan stolarna när hans samtalsstöd gick på sommarsemester. En dag kom han inte hem till middagen och han svarade inte i mobilen.
– Det var min dotter som ringde och berättade att Jens skjutit sig med sitt jaktgevär. Jag bara skrek rakt ut. Inte ett barn till, det var bara två år efter att Johan lämnat oss. Jens blev 26.
Det är sju år sedan Carina miste sitt andra barn och det är först nu hon orkar berätta hur han dog.
– Jag har alltid sagt att det var en olycka. Till och med i en sorgegrupp med andra föräldrar som mist barn i självmord sa jag det. Jag orkade inte med följdfrågor.
Men nu orkar Carina berätta och nu orkar hon leva.
– Jag har kvar halva förmögenheten och den måste jag förvalta. Jag har valt livet. Kärleken till mina två barn och mitt älskade barnbarn bär mig. Nu är jag också tillräckligt stark för att stötta andra som mist sin rikedom. Det gör jag via föreningen Vi som förlorat barn.
I morgon: Experten: Så hanterar du sorgen