Hon får inte stanna - utvisas från Sverige

? Det känns så hemskt och vi är rädda, säger Niada när Kuriren träffar henne och hennes klasskamrater på Midskogsskolans naturvetenskapliga program. Niada, hennes familj, lärare på skolan och kamraterna är alla oroade över att familjen Bajraktari nu fått sin slutliga dom. Deras angivna skäl att få stanna i Sverige/Luleå godtas inte av Utlänningsnämnden. ? Min pappa var chef för arbetsmarknadsdepartementet i Albanien. Vi bodde i huvudstaden Tirana. Han var uttalat emot den korruption som råder i landet. Han vägrade gå med på detta och han avskedades. Vi i familjen fick flera hot. Man ringde och sa att man skulle mörda oss och jag skulle våldtas, säger Niada och tårarna stiger upp och blänker till i hennes ögon. Levde under hot Familjen levde länge under dessa hot men då 14-årige sonen Ajdi ?ramlade? ned från en terrass i familjens hus i juli 2002, tog man beslutet att ge sig av. Familjen ser två motiv till det man menar är ett mord på sonen, dels pappans konflikt med den albanska regeringen men även en pågående blodsfejd mellan Niadas familj och en annan familj i hemregionen norra Tropoja. ? Jag var hemma när det hela skedde, jag hörde skrik och tumult. När jag tittade ut såg jag honom ligga på gatan, han hade liksom slungats ut 15?20 meter från huset. Vi tror att han knuffades ut, säger denna unga Luleåbo och tårarna rinner stilla nedför kinderna. Maktlöshet är vad familjen känner nu, förklarar hon. Beslutet går inte att överklaga. En resa tillbaka är en resa in i ett annat liv och in i en skrämmande ovisshet för henne, pappa och mamma, veterinär i hemlandet, och lillasyster Heidi, nio månader gammal, född i Luleå. Klassens medelpunkt Hon skakar på huvudet, allt känns som ett sammelsurium av skräck, oro, sorg och ovisshet. Skolkamraterna sitter lyssnande runt henne då hon berättar, de är ledsna och gråter och de är arga. Dessa morgondagens makthavare och beslutsfattare reser ett enda stort frågetecken. ? Varför ska man avvisa en sån duktig, fin person som Niada, ambitiös, jätteduktig i skolan. Man låter brottslingar leva här på vår bekostnad. De får bästa hjälpen, advokater som fixar för dem. Men Niada och hennes familj, vad har de fått? undrar ungdomarna. ? Niada har varit här i två år! Det är väldigt långt tid i en människas liv, påpekar Emil Kieri indignerat. Han har sett Niada, trots att hon som han säger ?levt med kniven på strupen? under asylärendets gång, lyckats skapa sig en plattform och hon är omtyckt i klassen som har 23 elever. ? Hon är klassens medelpunkt och mycket ambitiös, har toppbetyg, säger hennes lärare och mentor Britt-Marie Svensson. Denne har under de två åren vid två tillfällen skrivit till Migrationsverket och tagit upp Niadas fall. Utbildningsplatsen väntar Reaktionen? ? Nej, jag har inte fått några svar, och jag hade nog inte väntat mig det heller säger Britt-Marie Svensson stilla. Hon är mycket ledsen för sin fina elev och övriga elever i klass NV 2C. Och berättar att hon och skolans rektor Stefan Wikén, som varit ansvarig för SFI, Svenska för invandrare, banat vägen för att Niada, om hon skulle kunna återkomma till Luleå, har en utbildningsplats som väntar på henne. ? Jag vill ju förstås ha mina anhöriga nära, inte skulle jag kunna vara här och inte veta om mina kära lever eller far illa, säger Niada allvarligt, om möjligheten att ensam komma tillbaka till Luleå sedan familjen avvisats.