Videon är inte längre tillgänglig
Annika mådde dåligt även före mammans självmord. Även om hon från de första åren minns en mamma som var som andras mammor, glad och hittade på roliga saker, är bilden av mamma som sjuk och oberäknelig det som dominerade uppväxten. Hon trodde ofta att hon var förföljd, hade vanföreställningar och Annika skämdes när andra tyckte att hennes mamma betedde sig konstigt. Först på senare tid har hon fått veta att hon led av schizofreni. Även om sorgen blev oändligt stor när hon dog, beskriver Annika också att det blev en lättnad.
– Jag saknade mamma redan när hon levde. När hon dog behövde jag inte längre vara rädd i hennes närhet.
Att ta hand om alla känslor efteråt blev för mycket. Ingen frågade hur hon och hennes syster, som då var 18 år, mådde. Och även om det fanns människor i närheten ville inte Annika belasta dem.
– Jag tycker det var konstigt att ingen fångade upp oss. Att förutsätta att en 16-åring kan ta ansvar för att själv ta kontakt med vården efter en sådan händelse är inte rimligt.
Hon började på Grans naturbruksskola. Skolan blev tryggheten, där fanns människor som såg henne som den hon var. Ändå vågade hon inte berätta hur hon mådde. Snart började hon skära sig. Först några försiktiga rispor, som blev allt djupare och fler ju längre tiden gick. Svedan gjorde att hon glömde hur ont hon hade inuti.
– Det blev ett beroende. Jag grät aldrig, visade aldrig hur jag kände. Blodet blev mina tårar, det var lättare att hantera den fysiska smärtan än den psykiska.
Trots att hon inte ville berätta önskade hon desperat att någon skulle se. Rakbladsdansen, som hon kallade det, fortsatte. Risporna hamnade allt längre ner på armarna, så att den långärmade huvtröjan inte skulle kunna dölja såren. En kväll blev det för mycket. Blodet ville aldrig sluta rinna och hon blev rädd. Hon tog kontakt med en kompis hon litade på och hon blev inlagd på sjukhus efter att ha övertalats att söka hjälp.
Annika Pettersson har skrivit en bok om sina upplevelser. Hon lät trycka den i 100 exemplar som tog slut på en gång. Hon skrev för att få ut allt det hon har burit på, men också för att berätta sin historia och kanske kunna hjälpa andra. Hon vill gärna berätta för ungdomar, kanske på skolor.
En annan anledning är att hon är kritisk till bristen på resurser och insikt inom vården. Hon ifrågasätter de långa väntetiderna och att man har så olika syn på fysiska skador och psykiska.
– Kommer du med ett brutet ben får du hjälp direkt och dessutom rehabilitering efteråt. Hade jag fått hjälp på en gång efter mammas död hade det aldrig behövt gå så här långt.
Det hon behövde var trygghet och någon att prata med som såg henne och hade tid att lyssna. I stället fick hon mediciner som gjorde att hon låg och skakade på natten och fick minnesluckor. Ingen kollade hur hon mådde, hon satt ensam på rummet och grät. Hon fick permission och gick direkt ut och köpte rakblad som hon smugglade in i skorna.
Hon beskriver hur hon av vissa i vården blev bemött med avsky och förakt när hon kom akut med blödande armar. Hon belades med skuld i stället för att få hjälp.
Undantaget var psykiatrin i Piteå, där hon tycker hon fick bra vård. Det fanns andra också, det vill hon vara tydlig med, som såg bortom självskadebeteendet och dem tackar hon i dag för att hon tog sig upp ur det svarta.
I dag mår hon bra, hon har egen familj och trygghet. Hon känner sig färdig med det svåra.
– Men jag vill nå ut med budskapet att psykiatrivården måste bli bättre. Det vill jag gärna kriga för.