– Ingen dag är den andra lik och man vet aldrig vad som väntar, säger Laila Sehlberg nyligen fyllda 40 år. I tre år har hon verkat i sjukhuskyrkan i Sunderbyn. En värld som bjuder på möten med alla möjliga människor i olika faser. Hennes yrke handlar om att vara medmänniska i kris, sorg, glädje och en lyssnande part då någon vill dela med sig av sina funderingar.
– Sjukdom väcker tankar och känslor, hos en själv inte minst. Jag möter lidande och smärta men slås ofta av den fantastiska styrka som finns hos människor mitt i detta, och den värme som finns där familj och vänner sluter upp. Sen möter man också tröstlöshet och människors fråga Varför? varför detta lidande när Gud är god? Man får inte ihop det, säger Laila om en svår och evig fråga.
Redan som ung hade hon en dragning åt det andliga men valde en yrkesbana inom omsorgen som handledare för funktionshindrade på ett gruppboende. Ett jobb som hon trivdes bra med.
– Ja där fanns den där raka och ärliga kommunikationen och det finns även i det här jobbet på sjukhuset, säger hon. Att hon sadlade om till präst berodde på att hon kände sig kallad av Gud. Det förde henne till Uppsala och präststudier. Efter det tjänstgjorde hon i Örnäset och i Gammelstad och sen Boden. Sen lystes tjänsten som sjukhuspräst i Sunderbyn ut.
– Jag tänkte först att jag kanske var för ung för att söka den men jag blev uppmanad att göra det och det har jag inte ångrat säger hon. Hon säger att hon trivs så bra med jobbet och kollegorna, sjukhuspräst Stefan Widman, diakonen Gerd Boström och frikyrkans diakon Ing-Marie Johansson. Gruppen har ett bra stöd i varandra, något som enligt Laila är en förutsättning för att allt ska fungera, och har delat upp det stora sjukhuset mellan sig.
– Vi arbetar så att vi besöker olika avdelningar och skapar kontakt med både personal och patienter och anhöriga. Vi vill ge människorna en chans att i lugn och ro ta kontakt med oss. Det är ju en balansgång, inte tränga sig på men finnas där om någon behöver, förklarar Laila.
För sjukhuspersonalen är sjukhuskyrkan som en del av den medicinska resursen. De flesta sökningarna sker på dagtid men man har jour dygnet runt. Det kan handla om vad som helst, någon som upplever kris och vill prata eller när någon ligger för döden eller just dött.
På ett sjukhus är alltid döden närvarande och som sjukhuspräst möter man den ofta.
– Ibland sitter vi med då någon dör eller efteråt när de anhöriga tar avsked, säger Laila som gärna uppmuntrar de anhöriga att våga se och ta på den som dött. Och när det gäller barnen - att man låter dem ta del av den verkligheten också.
Sjukhuskyrkans så kallade stillhetens rum är ofta besökt och öppet dygnet runt.
– Man kan komma hit spontant eller ringa till oss och boka en tid. Hit kan patienter, anhöriga och sjukhuspersonal komma och sitta en stund, tända ljus och kanske läsa och skriva i den gästbok vi har lagt fram. Och i en korg kan man lägga en lapp över något man vill att vi ska be för. Och det gör vi varje morgon då vi har en liten morgonbön, berättar Laila innan hon går ut i det stora sjukhuset, redo för en ny dag med nya möten.