Höjer ett varningens finger

Sedan tre år tillbaka bor Curt Persson i Luleå. Hit kom han från Kiruna där han har arbetat som föreståndare för Hjalmar Lundbohmsgården, som kultursekreterare och som kulturintendent med särskilt ansvar för byggnads- och kulturminnesvård. Som museichef och landsantikvarie utgör han en viktig remissinstans när det gäller frågor kring stadsflytten och museets främsta uppgift är enligt honom att agera som kunskapsuppbyggare. ? Braskande rubriker säger att vi ska flytta en hel stad. Men är det verkligen det vi gör? Eller handlar det om att vi ska förändra en stadsbild över tid. Kiruna har genomgått stora och omfattande förändringar tidigare, men skillnaden nu är att attributen som utgör stadens själ hotas, säger Curt Persson, och räknar upp kyrkan, stadshuset och Hjalmar Lundbohmsgården. Efter att Kiruna blivit stad 1948 skapades en generalplan som kom att innebära stora förändringar och resulterade i både en omfattande rivningsprocess, men också nybyggnationer. Redan då avrådde LKAB från nybyggnationer i den centrala delen av staden och föreslog i stället en expansion österut. Så skedde också samtidigt som man också skapade ett kraftfullt centrum. I mitten av 1960-talet startades byggandet på Lombolo-området, öster om centrum. ? Åren kring 1976 ? 1977 var Kiruna som störst med cirka 32.000 invånare och av den befolkning som bor centralt i kommunen bodde 60 procent på Lombolo. Blickar framåt Curt Persson påminner om att Hjalmar Lundbohm tidigt skapade en stadsplan för Kiruna för att undvika att begå samma misstag som skett i Malmberget med en explosiv stadsbyggnad. I dag blickar Curt Persson både framåt och bakåt och han ser risken att man i Kiruna kommer att skapa ett utdraget samhälle, liknande det i Gällivare och Malmberget. ? Det fanns en anledning att man en gång byggde staden på Haukkivaara ? Gäddberget ? och att man lät planarkitekten P A Hallman rita ett oregelbundet gatunät. Det hela handlar om klimatet, om att undvika kylan och blåsten i en arktisk stad. Väljer man nu det västra alternativet, som ju ser häftigare ut, skapar man ett långdraget samhälle och ett mellanområde med en döende stadskärna. Komplicerad fråga Frågan om stadsflytten är komplicerad på många sätt, men Curt Persson uppehåller sig vid det han kallar för de mjuka värdena. ? Precis som Banverket som måste se till att tågtrafiken fungerar hela tiden för malmtransporten medan man bygger ett nytt spårnät, måste staden i sig fungera under alla dessa år som det pågår en förändring över tid. Vi talar om tidsperioder på 30 till 50 år och under den tiden måste allt fungera för att människor som bor i Kiruna ska kunna trivas och fortsätta med sina liv. Till skillnad mot Haparanda, som också just nu genomgår stora förändringar i stadsbilden, kommer inte det nya Kiruna i sig att innebära fler arbetstillfällen. Ändå kan stadsförändringen användas till stadens fördel anser Curt Persson. ? Här finns nu en unik möjlighet för kunskapsuppbyggande i frågor som gäller stadsmiljöer, något som borde utnyttjas i utbildningssammanhang och dessutom skulle besöksnäringen kunna haka på tåget betydligt mer än de gör i dag. Stort ansvar Så skulle Hjalmar Lundbohm också ha tänkt, tror Curt Persson, han som i hela sitt liv tog stort ansvar för de humanistiska värdena och tänkte på många fronter samtidigt. ? Den förändring Kiruna står inför kräver mod och långsiktigt tänkande. Risken är att vi ropar efter en idealbild som målas upp och som ingen kan säga nej till. Vi kan gärna arrangera en arkitekttävling, men då måste vi samtidigt ha en tävling om finansieringen. För vem ska betala och vem ska ta hand om den delen av staden som håller på att dö? Hur ska vi finansiera det nya utan att det gamla slås ut? En annan farhåga Curt Persson hyser är att stadsplanen görs till en valfråga, ett för eller emot en nordvästlig respektive en nordöstlig placering. ? Frågan är som sagt var komplicerad, inte minst ur finansieringssynpunkt eftersom vi talar om en ?familj? där vårdnadshavaren är staten och ?barnen? LKAB, Vägverket och Banverket också är statliga. Problemet är att det hela utspelar sig hos en ?släkting?, nämligen Kiruna, som måste ta ett övergripande ansvar. Därför är det viktigt att behärska sig här, att inte bli fartblind. Vissa beslut måste fattas nu, andra senare. Vi har tid att fortsätta att fundera.