Hög nostalgifaktor för vuxna

Förmodligen inte. Och det verkade inte heller de uppskattningsvis cirka 800 tappra personer göra, som hade mött upp till det arrangemang som Club Redline ute på Kallaxheden kallade för Den Stora Festen. Eller som någon (anonym) deltagare i Festen lite skämtsamt syrligt refererade till den som: ? En alkoholrelaterad grusfest för någorlunda mogna vuxna. Opretentiöst skoj Spelar för övrigt ingen roll vad man kallade detta för. Det handlade aldrig om någonting annat än opretentiöst skoj och inte tusan hade väl lite ihållande hällregn någon som helst betydelse, när man kunde stå och fejka att man dansade på några plankor framför scenen ? när Johnny & The Roccos spelade den sortens hits som Johnny Kidd & The Pirates lirade för drygt 40 år sedan? Johnny & The Roccos, med åtminstone originalmedlemmarna hemmahörande i Skottland, är mycket flitiga gäster både i Sverige och Norrbotten. Kan livet bli bättre De står för en bredbent och traditionell rock?n roll som aldrig tycks kunna sluta att fungera. Lämpligen konsumerar man den utomhus med en burk Norrlands och en flottig hamburgare stadigt placerade i vardera nävarna. Kan livet bli bättre än just så, så kan ju någon i så fall ringa och meddela det. Medelåldern var hög på Den Stora Festen. Jovialitetsfaktorn också. Några smärre incidenter inträffade, men knappast någonting att hetsa upp sig alltför mycket kring. Svartsjukan kan blossa upp när man minst anar det och om man anar att objektet för ens lidelse kanske hyser tillfälliga andra intressen, så är det ju lika bara att markera var skåpet ska stå. På en gång. Och bokstavligen. Rock-Ragge Det är också rätt intressant att notera att den ihållande popularitet som Rock-Ragge och andra samtida ikoner till honom i det sena 1950-talets Sverige innehade hade dalat bort och försvunnit ? långt innan Brolle Jr:s födelse. Nu efterträdde de varandra på scenen. Rock-Ragge ser numera så hård och fullständigt livsfarlig ut att man nästan funderar på att springa ut i skogen och gömma sig och när han osäkrar med Gene Vincents Be Bop A Lula och ?Chuckens? No Particular Place To Go, så skrattar man definitivt inte. Då är det stora rock?n?roll-allvaret som gäller. Rock?n?roll madame Rock-Olga har alltid varit en av det här landets mycket fåtaliga rock?n?roll-madamer. Det är förresten rätt osäkert om det hon har gjort i större delen av sitt liv ens ska kallas för rock?n?roll. Hjärtlig allsångsmusik med vissa rocktendenser, är nog mer rättvisande. Men Oh, Oh, Oh, What You?ve Done To Me kan ju vem som helst skråla med i, hur många Norrlands som man än har sänkt, så då var det ju bara att göra just det också. Burken och Rockfolket Burken var där också. Naturligtvis. Med Rockfolket. Lika naturligtvis det. Deras snabbsnackande sångare och konferencier Bertil Bertilsson anslöt sig för några år sedan till The Great Gig In the Sky, men Burken spelar fortfarande på sitt dragspel och ylar om Hey Baberiba! och avslutar med ?Hälsa för halsen ? Bronzol!?. Det är lika kul nu som någonsin tidigare. Eller som det alltid har varit. Brolle Jr Brolle Jr. (den ende i den här styrkan som inte hade begåvats med någon form av rock i namnet; men visst kan han väl få heta Rock-Brolle i alla fall?) inledde med Playing With Fire men gick sedan helt och hållet in för en repertoar bestående av Elvis Presley-låtar: Suspicious Minds, med flera. Och det lät bra. Med den röst som Brolle har kan det ju aldrig bli riktigt fel. Men In the Ghetto spelade han inte, trots att det envist ropades på den. Sedan fick Brolle alldeles nog med att freda sig för de entusiastiska damer som ingenting bättre kunde begära än att få krama honom ? ta på honom ? beröra honom bara aldrig så lite (men ännu hellre lite mera). Vrålåk och pansarkryssare Det var bilutställning, där ute på Kallaxheden också. Vrålåk, pansarkryssare för breda vägar och välfyllda plånböcker samt något mera ordinära jänkare med fenor, från de bilmodellernas gyllene 1950- och 1960-tal, stod prydligt uppradade och hade det bara varit kvällssol i lördags så hade de glänst ordentligt i den också. Själv hade jag hur kul som helst under hela kvällen och träffade folk som jag inte hade träffat på bortåt 30 år och identifierade en mycket hög nostalgifaktor i hela arrangemanget också. Här kunde man stå och beundra en gammal vacker Cadillac. Och ögonblicket senare höra hur Rock-Ragge väste fram den obevekliga låten om just en Cadillac. Som My Baby Drove Up i. Club Redline Bättre var bara inte att begära och jag ser det som en självklarhet att Club Redline återkommer med flera arrangemang av den här hjärtliga typen ? för allmänheten och inte enbart för sina medlemmar. Gamla raggare dör, liksom gamla soldater, ju egentligen aldrig. De kan möjligtvis börja rosta. Men lackar då om sig och är sedan som nya igen. På något annat vis är det aldrig.

Hög nostalgifaktor för vuxna

Bilutställning, öltält och gammaldags urhederlig rock?n?roll ? kan (eller ens bör) man begära så värst mycket mera av en lördagskväll i juli?