”Jag tänker inte recensera skådespelarinsatsen, det överlåter jag åt andra”, sa Liberalernas Thomas Olofsson de 28 april. Nähä, tänkte jag. Och väntade på den där recensionen. Och väntade. ”Ska jag måsta själv”, tänkte jag.
Vad som åsyftades var förstås Niklas Nordströms tolkning av diverse Luleå-typer i filmen Så bygger vi en attraktiv stad.
Ronny Olovsson, filmens producent, säger att det viktiga är att man måste sticka ut och vara nytänkande när man vill våga. Det är ju riktigt kryptiskt sagt, nästan lite djupt. Eller om jag blandar ihop djupt med floskler. Inte vet jag hur nytänkande det är att sätta på sig en lösmustasch eller att luta sig mot en spade. Eller klä sig i kvinnokläder för kvinnor är ju så tokiga.
Som sagt, jag kan blanda ihop. Det vore mig vanligtvis främmande att recensera ett kommunalråds skådespeleri. Men så mycket kan jag väl säga att det finns folk som har det som yrke, som är utbildade i ämnet, som kanske kunnat göra det bättre. Jag pratar om skådespeleriet, inte kommunalrådandet. Filmen kostade enligt utsago 85 000 kronor att göra. För de pengarna hade man kunnat göra så mycket annat att det går inte att börja räkna upp för då kan man aldrig sluta. Men så är det förstås med nästan alla pengar. Man hade kunnat göra något annat för dem. I stället för ett gympass hade man kunnat köpa två kassar starköl. Istället för ett skrovmål hade man kunnat köpa ett hopprep. I stället för att flytta 80 barn hade man kunnat rusta upp deras högst fungerade skola. Och så vidare.
En viktig del när man håller på med humor är att man ska vara rolig. Det tycker jag Olovsson och Nordström missade lite. Jag skrattade inte en enda gång när jag såg filmen.
Men humor är förstås som baken, alla har en. Jag testar lite handuppräckning, vem tyckte filmen var kul? Ingen? Nähä. Ja där ser man, mitt uteblivna flabb kan därmed sägas vara en statistisk sanning. Filmen är inte rolig. Nu kanske någon tänker att jag slarvar med empirin och statistiken. Att jag inte är transparent nog. Så okej, ni får lov att ta mig på orden när jag säger att jag sitter i ett pyttelitet stockholmskt hotellrum och skriver detta. Det är bara jag här och jag räckte inte upp handen. Alltså är det 100 procent som inte tyckte filmen var rolig.
Så här fungerar ju politisk pragmatism. Man kan påstå saker och hänvisa till statistik och undersökningar lite som det passar. Man liksom låtsas att det skulle vara något annat än politik, att det är tillexempel mattematik.
Jag tycker det är lite oärligt. Och även om det vore ärligt, eller om ärligheten inte spelade någon roll, så tycker jag inte det så himla bra ändå. Det finns värden i livet som inte är mätbara på samma sätt som myntstaplar eller antal mål i en sportmatch. Och ofta består de värdena i stället av välbefinnande eller en känsla av att bli utmanad och tagen på allvar.
Om man lagt de 85 000 kronorna på till exempel en festival eller en teaterföreställning så tror jag de kommit Luleåborna till större gagn. Om inte annat kanske någon av stadens skådespelare kunnat göra huvudrollerna. Någon av stadens författare hade kunnat skriva manus. Någon hade kunnat få lön som inte redan hade det. Och kommunalrådet själv hade kunnat pratat lite mer om till exempel batterier med de som gör batterier. Och producenten hade kunnat göra vad producenten nu gör av sin tid i vanliga fall. Något producenten behärskar, tänker jag. Vi hade kunnat prata i och om Luleå och vad som är bra med staden och vad som inte är det, som vanliga människor utan lösmustasch. Och inte behövt plocka fram skämskudden eller läsa såna här larviga krönikor.