Den lilla killingen är bara en vecka ung och somnar sött i Katarinas famn.
Ögonlocken blir sakta tyngre och tyngre hos den lilla killingen som njuter av Katarina Lindmarks smekande händer. Efter en stund somnar den en vecka unga Emla på Katarinas arm.
– Det är så mysigt, jag kan sitta här hur länge som helst.
Bocken Evert är pappa till gårdens små killingar.
Bocken Evert är pappa till gårdens små killingar.
Hönorna värper ägg så att det räcker för Katarinas och Görans behov.
Katten Uno myser i soffan.
Den lilla killingen är bara en vecka ung och somnar sött i Katarinas famn.
Lille Erling är tre veckor och pysslas om av Katarina Lindmark.
Ärret löper lodrätt längs hela bröstkorgen.
Killingarna Emla och Erling har fått sina namn av barnen som besöker gården för att rida på shetlandsponnyn.
"Mina vänner ställer upp och rider hästarna så att de får motion. Nu längtar jag efter att rida igen", säger Katarina Lindmark.
"Mina vänner ställer upp och rider hästarna så att de får motion. Nu längtar jag efter att rida igen", säger Katarina Lindmark.
"Mina vänner ställer upp och rider hästarna så att de får motion. Nu längtar jag efter att rida igen", säger Katarina Lindmark.
Ärret löper lodrätt längs hela bröstkorgen.
Huset i Bälinge har gott om marker omkring sig.
Både Edit och Ester är nyblivna mammor till varsin killing och tar girigt emot brödbitar ur Katarina Lindmarks hand.
Det var förra sommaren, när alla barn var utflugna som idén om att skaffa getter väcktes. Katarina och dottern Elin hade av en slump stött på krumbuktande små getter i en hage och Katarina kunde inte glömma dem.
– Redan då såg jag framför mig hur mysigt det skulle vara med små killingar.
"Mina vänner ställer upp och rider hästarna så att de får motion, det är jag så tacksam för. Nu längtar jag efter att rida själv igen", säger Katarina Lindmark.
Katarina, som till vardags jobbar som videoreporter på TV4, har haft djur nästan hela sitt liv. Hon började rida som liten flicka och minns bygget av ridhuset i Bergnäset som en stor händelse.
– Jag tvingade pappa att köra mig dit en gång i veckan för att se hur bygget fortskred, haha.
Nu strövar fullblodet Mr Coldcase och shetlandsponnyn Fighter fritt i hagarna utanför Katarinas köksfönster i Bälinge. I en hage intill dem pockar killingarnas pappa Evert på uppmärksamhet från sin hage. Hönorna och tuppen Allan spatserar nyfiket omkring på gården, men killingarna Emla och Erling är fortfarande inomhus med sina mammor. Våren är ännu alltför kall för utevistelse.
Katarina har kunnat följa dräktighet och killingarnas första tid i livet på heltid eftersom hon ännu är sjukskriven sedan hon drabbades av en hjärtinfarkt i januari. Hon drar upp tröjan och visar ett ärr som löper lodrätt över bröstkorgen.
Ärret löper lodrätt längs hela bröstkorgen.
– Jag trodde att jag drabbats av en allergichock eftersom det var så tungt att andas. Jag hade jobbat i stallet när jag började flåsa och det kändes som att jag hade en tennisboll i halsen. Det gick över, men kom tillbaka nästa dag när jag ridit. När jag slutade anstränga mig minskade obehaget.
När besvären kom tillbaka under natten, och varken kortisonsprej eller astmamediciner hjälpte, ringde Katarina 1177.
– Hon frågade om jag hade ett tryck över bröstet och jo, det kändes som två spännband, och visst strålade det ut i armarna också. Jag ombads ligga still och invänta ambulans men jag fattade fortfarande inte allvaret. Efter undersökningar på sjukhuset trodde jag att jag skulle åka hem, men fick veta att jag haft en hjärtinfarkt. Det skulle göras en kranskärlsröntgen och eventuell ballongsprängning i samma veva.
Tuppen Allan håller hov bland sina hönor.
Katarina googlade och såg att sjukskrivning efter ballongsprängning är tre veckor. Då skulle hon nog hinna vara med på en planerad tjänsteresa till Stockholm. Men det var värre än man befarat. Tre kärl var igentäppta och Katarina flögs till Umeå för att genomgå en bypassoperation.
– Hjälp! De skulle stanna hjärtat och såga upp bröstkorgen. Tänk om jag inte skulle vakna igen? Skulle jag dö nu? Jag var rädd och ringde min vän i Göteborg som är hjärtspecialist. Jag frågade hur stor risken var att det kunde gå illa. Han förklarade allt på ett pedagogiskt sätt och lugnade mig. Det blev många samtal till doktor Martin i Göteborg under resans gång. Det var otroligt skönt att ha honom som en livlina.
"Mina vänner ställer upp och rider hästarna så att de får motion. Nu längtar jag efter att rida igen", säger Katarina Lindmark.
Katarina hann ta reda på att hennes kirurg opererar 100 hjärtpatienter per år och att personen som skötte hjärt-lungmaskinen är en av 20 som har den utbildningen.
– Innan jag somnade tänkte journalisten i mig att det där är ju en story.
Operationen gick bra även om Katarina kände sig som om hon blivit överkörd av en buss - och det har varit en tuff väg tillbaka. I början orkade Katarina bara gå med en rollator, nu tränar hon både styrka och kondition i en rehabgrupp för hjärtpatienter. Hon har haft bakslag med vätska i lungorna och ett svårtläkt ärr och får fortfarande inte sköta tyngre sysslor varken i stallet eller hushållet.
Junior, en portugisisk vattenhund, är familjens gårdshund.
– När hunden mötte mig, då jag kom från sjukhuset, och jag fick köra handen genom hans mjuka, lockiga päls kände jag hur mycket jag saknat honom och de andra djuren. Jag kan fortfarande inte göra så mycket mer än att släppa ut dem i hagarna och ge dem vatten och mat, men bara att få vara nära djuren i vardagen är läkande.
Både Edit och Ester är nyblivna mammor till varsin killing och tar girigt emot brödbitar ur Katarina Lindmarks hand.
Det är Katarinas sambo Göran som fått sköta djur, handling, matlagning och städning sedan hon blev sjuk.
– Visst har det känts deppigt mellan varven, men när doktorn gav tummen upp för att ta ett glas vin till fredagsmiddagen kändes det som att livet började återvända. Nu ser jag fram emot att kunna börja rida igen. Det är mitt mål.
"Mina vänner ställer upp och rider hästarna så att de får motion. Nu längtar jag efter att rida igen", säger Katarina Lindmark.