Historisk vandring i allhelgonatid
I allhelgonatid minns vi våra döda. I det fridfulla rummet som en kyrkogård utgör, finns plats för en stunds kontemplation. Men den gamla kyrkogården i Luleå rymmer också en postum handbok i historia och samhällsbyggande. Och vill man "möta"dem som byggde staden finns många spännande bekantskaper att göra.
Här och där glimtar gravljus. Snart ska de lysa upp hela kyrkogården.
- Jag tror det var ungefär i mitten av 1950-talet som man började använda gravljus här. Själv minns jag ett besök i Lycksele för 25 år sedan vid allhelgonatid. Invid hotellet fanns en kyrkogård, det var ett hav av ljus där, berättar Kurt Johansson.
Lite kuriöst nämner han seden i Ryssland att ställa till lite av fest på gravarna med mat och dryck, för att hedra den döde. Men att vi här i Sverige borde ta efter det, nej det tycker han inte.
Tegströms familjegrav
I alla samhällen, genom alla tidsperioder lyser vissa personer klarare än andra och blir namnkunniga för oss i de efterföljande leden. Kändisar är populäruttrycket.
Man tänker på Garbo, Palme, Fritjof Nilsson Piraten, med gravvårdar som många vill besöka. Men även i lilla Luleå har vi våra "kändisar", de som spelat roll eller gjort intryck eller avtryck i historien.
Kurt Johansson leder oss till grav nummer 1. En ståtlig grön gravvård, kyrkliknande, i gjutjärn. Det är skeppredaren Johan Tegströms familjegrav och vi befinner oss på den del av kyrkogården som först började användas.
- Han är känd för två saker, säger Kurt och ler.
- Det var i hans hus som den stora stadsbranden 1887 startade. Man skulle bada och det badades rejält, husets folk, gäster i ett närliggande hotell och sist pigorna hos Tegströms. Det sägs att det var aska som burits ut som antände takspån som förvarades vid huset, säger Kurt Johansson.
Det var det ena, det andra som Tegström var känd för handlar om en av hans tre döttrar. Kanske den mest kända av Luleåkvinnor genom tiderna.
Ledde stadsfullmäktige efter branden
Hennes kulturgärning har haft stor betydelse för vår bild av det gamla Luleå.
- Henny Tegström var fotograf och vars bilder räddats av gamle stadsarkivarien Helmer Widlund, berättar Kurt Johansson.
Vi vandrar vidare. Vid byggmästaren Carl-Otto -Bergmans grav gör Curt Johansson ett litet stopp.
- Han kallades kungen av Norrbotten. Oscar II var ju kung i Sverige då. Bergman ordnade så att kungen fick komma upp och se bygget av malmbanan, för detta utnämnde kungen Bergman till överstes grad.
Kurt Johansson, bor på Tryséns gränd. Ett namn som fick honom att forska lite i vem Abraham Trysén var.
- Han blev 1859 bergmästare, samma ämbete som Jan-Olov Hedström har i dag. Trysén hade på den tiden ansvar för hela Norrland. I dag har Jan-Olov ansvar för hela Sverige.
Trysén satt med i många sammanhang, hur han hann med förstår man inte. Bland annat var han en tid ordförande i Norrbottens-Kurirens styrelse.
Det var också han som, i egenskap av stadsfullmäktigeordförande, morgonen efter den stora stadsbranden hade den tunga uppgiften att i sot och aska leda sammanträdet, förtäljer vår ciceron.
Trysén blev en gammal man, nära 100 år.
Vi vandrar vidare, passerar kartografen Gustaf Wilhelm Bucht som detroniserade Sulitelma som Sveriges högsta berg till förmån för Kebnekaise. Han fick sen själv ge namnge Buchttoppen.
Beresta skor
Garvaren C.A Baudin, gjorde avtryck inte bara i Luleås historia. Det var han som tillverkat de skinnskor som Ingenjören Andrée bar under sin olyckliga ballongfärd till nordpolen.
Vi frågar Kurt Johansson om vilken gravvård han tycker är den vackraste på kyrkogården. Han svänger genast om färdriktningen och på en nästan lite undanskymd plats uppenbarar sig en låg avlång stenvård.
Trots att den är lite svår att hitta är graven mycket välbesökt.
- Norrskensflammans, säger Kurt och frågar sig hur de unga män, om de fortfarande är livet, känner sig i dag. De som sprängde tidningens press och blev orsak till att fem personer dog i den efterföljande branden. En händelse som etsat sig fast i historien.
- Tre barn dog, konstaterar Kurt Johansson.
Ett hedrande ljus
Innan vi lämnar innerstadskyrkogården har Kurt Johansson ett absolut önskemål. Vi ska gå upp till det som var den allmänna kyrkogården.
- Eller i folkmun fattigkyrkogården. Många var det nog som inte hade råd med någon sten, kanske inte ens ett enkelt kors.
Här tar han upp ett gravljus, tänder och placerar det hedrande på en okänd grav där ett enkelt men mycket vackert träkors utan namn får symbolisera hans tanke - att de enkla människor som hamnade där också hade sitt värde även om det inte restes några pompösa stenar över dem eller deras sista viloplats gärdades in med kedjor och staket. I döden är vi alla lika.
Så jobbar vi med nyheter