Novellerna förenar ett lätt handlag med humor och skarpsinne i en kombination som inte utestänger någon. De utspelas ständigt i den typiska villastaden Shady Hill, en amerikansk dröm och mardröm där coctailpartyn är stommen i hemska sociala bekräftelselekar.
Cheever, som dog 1982, är inte bara en lysande skildrare av amerikansk medelklassmaterialism, utan också en djupborrande psykolog i det som kommer därefter; när allt brustit, när hemmafrun fått nog, när ceremonierna och idealen krackelerar, när äktenskapet brister. Hela den där bågen som är hans novellers uppbyggnad, hur den går i tusen bitar och hur ingenting, absolut ingenting kommer därefter. Ingen djupare insikt, ingen katharsis, inte ens försoning, barmhärtighet eller förlåtelse. Bara en förlängning av samma själlösa materialism, som vore den enda tänkbara levnadssättet. Historiens slut i gestalt av ett evigt poolparty där du hånglar med värdinnan i serveringsrummet eller bjuder barnflickan skjuts hem med uppenbara avsikter eller helt enkelt super skallen av dig, om och om igen.
Allra mest obarmhärtigt fångat i novellen ”Simmaren” där livet passerar revy för den framgångsrike Neddy Merrill samtidigt som han bestämmer sig för att faktiskt simma hem genom countyt från ett av dessa eviga partyn. Tolv kilometer mot söder, från värdfolkets poll genom grannskapets alla andra pooler, kraftfull crawl. Men någonting händer allt eftersom poolerna passeras, tiden rusar med Neddy, han blir alltmer en Dorian Gray som får allt svårare att häva sig manligt ur poolerna utan att använda stegen. När han väl kommer hem är han svag och gammal, finner sitt hus öde, övergivet och förfallet. Ingen hustru, gistna dörrar och den egna poolen tom. Livet självt simmade från honom.
Shady Hills persongalleri består av en karriärmanlighet fylld av misogyni, otrohet, missuppfattningar och framåtanda. Egenskaper som bara växer och växer under trycket från den fruktansvärda sexualiteten, hemmafruarnas tristess, och öppningen mot otroheten som den mest möjliga förströelsen i meningslösa liv.
Cheevers personer saknar självinsikt och är därför så mycket mer övertygande. Det finns dock en dubbelhet i deras välformulerade kvinnohat, den neurotiska hemmafrun är infernaliskt tecknad, men blicken är samtidigt cynisk, aldrig förstående och perspektivet alltid den heltidsarbetande makens. Där vore en djupare diskussion om Cheevers briljans nödvändig.