Förberedelserna har inletts inför Sveriges största muddringsprojekt genom tiderna. Förstudien visar att projekt Malmporten kommer att kosta runt tre miljarder svenska kronor.
Totalt ska 22 miljoner kubikmeter havsbotten grävas upp för att skapa en djupare farled in till Luleå hamn.
Siffran kan vara svår att greppa, men mängden muddermassor motsvarar 37 totalfyllda Globen arenor.
Den här historien tar sin början i slutet av 1950-talet. LKAB:s styrelse ansåg att Luleås dåvarande hamn, som byggdes på 1880-talet, var alltför omodern.
På ett styrelsemöte den sjätte november 1958 beslutade gruvbolagets styrelse att anlägga en ny malmhamn på Sandöns södra spets. I planen ingick också en järnvägsbro från Strömören som skulle transportera malmen till de väntande fraktfartygen.
Dagen efter styrelsemötet – det var en söndag – tog LKAB verkställande direktör och envoyé Arne S Lundberg och disponent Folke Westerberg (för övrigt pappa till teaterprofilen Staffan Westerberg) motorbåten ut på Sandöfjärden utrustade med ett handlod. Enligt Norrbottens-Kurirens journalist Arvid Moberg gav "lodskotten ett bättre resultat än väntat".
Planen blev dock aldrig förverkligad. Två år senare togs ett styrelsebeslut i motsatt riktning. Malmutskeppningen skulle fortsätta från Svartön, men det krävdes en ny djuphamn.
1961 startade arbetet med att anlägga Sandöleden som sträcker över sju nautiska mil. Arbetet skulle ta fyra år.
Ett av projektets första uppdrag blev att klyva två sammanvuxna öar. Landhöjningen hade gjort det möjligt att gå på sandbankar från Sandön över till grannön Likskär. Med två inhyrda mudderverk öppnades en farled genom att ta upp 750 000 kubikmeter sand från utsidan av Klubbviken.
Inför julen 1961 startade förberedelserna inför den första stora smällen. Totalt genomfördes fem sprängsalvor under anläggandet av Sandöleden.
Norrbottens-Kuriren rapporterade i februari 1962 om sex borrtorn som stack upp på isen i området där Victoriahamnen ligger i dag. Arbetet organiseras av verkmästare Ragnar Skeppshult från Skånska cementgjuteriet. Hans uppdrag var att spränga fram en farled med 14 meters djup.
Manskapet jobbade dubbla skift för att aptera dynamitladdningar cirka 15 meter under vattenytan. Totalt handlade det om 4 000 borrhål. Arbetet övervakades av verkmästare Gösta Larsson från Nitroglycerinbolaget i Stockholm.
– När allt är klart kommer det bli ett ganska trivsamt fyrverkeri när vi trycker på den lilla utlösningsknappen, utlovade Ragnar Skeppshult dagen före sprängningen.
I Luleå var nyfikenheten stor. I veckor hade Luleborna kunnat läsa i Norrbottens-Kuriren om förberedelserna. En som sökte sig ut till platsen var den i dag 76-årige Sören Björklund från Brändön.
Hans pappa Axel hade arbetat med projektet under vintern. Flera gånger hade Sören sett hur arbetarna borrat hål i isen ända ned till berggrunden för att sedan skicka ned plastslangar som i sin tur fylldes med dynamit.
– Jag minns att vi fick lämna bilen i Svartöstaden och gå den sista biten på isen. Det var fint väder. Säkert var det ett 100-tal personer som samlats utanför avspärrningarna, berättar Sören Björklund.
Norrbottens-Kurirens utsände reporter rapporterar om ögonblicket när dynamiten detonerade på utsatt tid, klockan 15.00, den 11 april 1962.
"Fem minuter innan började det yrsnöa och de som hade med bil, skidor eller tagit sig till platsen genom att gå såg inget onormalt", stod det att läsa i tidningen dagen efter.
– Det hördes ett muller som påminde om avlägsen åska. Det varade i 10-15 sekunder innan isen kastades upp i luften. Det var mäktigt, erinrar sig Sören Björklund.
Flera ögonvittnen talade om ett brandgult ljussken. En del åskådare blev rejält nedkylda om fötterna när vattnet steg ovanför isen.
En månad senare tog arbetet ny fart. 20-årige Sören Björklund fick jobb på mudderverket Norrland, där han bland annat blev kollega med sin far.
– Jag var yngst ombord. Alla andra var medelålders. Vi arbetade tolv timmar per pass. Det var viktigt att man var skärpt till sjöss. Det sätt som vi jobbade på den tiden hade knappast godkänts i dag, tror Sören Björklund.
Han blev ögonvittne när en arbetskamrat försvann ned i djupet i samband med en tömning av muddermassor utanför Sandgrönnorna.
Totalt muddrades cirka sex miljoner kubikmeter upp från havsbotten. Det mesta bestod av sand. Den sammanlagda kostnaden för anläggandet av Sandöleden beräknades till 36 miljoner kronor.
Det har nu gått 53 år sedan farleden togs i bruk. Investeringen visade sig vara betydelsefull för sjöfarten i Norrbottens största hamn.
Landhöjningen är dock fortfarande ett hinder för sjöfarten. Nu upprepar sig historien. De största fartygen kan inte ta sig in till Luleå hamn.
I dag heter hamnchefen Henrik Vuorinen. Sedan han klev på tjänsten för 3,5 år sedan har fokus legat på att driva igenom projekt Malmporten.
– Jag räknar med att vi ska starta muddringen av Sandöleden under 2022. Vårt miljötillstånd sträcker sig till maj 2028 och vi behöver nog sex år för att hinna klart.
Han betecknar Malmporten som Sveriges i särklass största muddringsprojekt genom tiderna. Den här gången sträcker sig arbetet ända från norra Kvarken, strax norr om Umeå.
Förstudien är klar. Nu gäller det att förbereda upphandlingen.
– Det är viktigt att vi ligger ett år före Sjöfartsverket i planeringen. Vi har fått tillstånd att bygga en ny hamnanläggning med hjälp av en stor del av muddermassorna. Det kommer att bli tre nya djupkajplatser vid Skvampen.
I dag är djupet i Sandöleden 11,8 meter. Det innebär att fartyg kan maximalt lastas med 55 000 ton.
Muddringsprojektet ska ge farleden ett djup på 15 meter, vilket gör att fraktkapaciteten kan tredubblas till 160 000 ton per fartyg.
Luleå närmar sig Narviks hamnkapacitet, men når inte ända fram. Den nordnorska djuphamnen kan lasta skepp med 200 000 ton.
Hamnchef Henrik Vuorinen låter sig inte nedslås.
– Vi har räknat på sträckan från Luleå till Hamburg. Genom större last kan Malmporten minska fraktkostnaderna med 40 procent. Dessutom minskar utsläppen med lika mycket. Det känns fantastiskt roligt att få driva ett projekt som är bra för både ekonomin och miljön.
Muddringen kommer att pågå under sex års tid längs inloppet till Luleå hamn samtidigt som frakttrafiken ska fortsätta på samma vis som förut. Cirka en miljon berg kommer att sprängas bort. Den här gången kommer sprängningarna att ske under sommaren.
Mark- och miljööverdomstolen har gett Sjöfartsverket tillstånd att placera förorenade massor i en artificiell djuphåla vid Vitfågelskär.
Under förberedelserna inför Stålverk 80 hämtades stora mängder sand från hålan. Planen är att fylla igen med 400 000 kubikmeter förorenade muddermassor som täcks av tre meter rena muddermassor.
Föroreningarna består mestadels av fartygsfärg. Det handlar om rester från 100 år av sjötrafik, förklarar Henrik Vuorinen, som hoppas att den förbättrade farleden ska leda till att Luleå hamn får ytterligare ett ben att stå på.
– Vi ser Malmporten som en möjlighet att trygga malmtrafiken, men också för att Luleå ska bli en
containerhamn. Naturligtvis inte i samma storlek som Göteborg, men det borde finnas både befintlig industri och nya aktörer som är intresserade av att etablera sig här på grund av goda möjligheter till att skeppa ut sina varor.