Hipp, hipp ...

När länsteatern i Norrbotten invigdes den 6 september 1967 hade Margareta Gudmundson börjat konstskola. För henne var drömmen om att bli skådespelerska länge en väl bevarad hemlighet, något hon aldrig berättade om för någon. När hon var liten var skådespelaryrket okänt, den hemliga drömmen då var att bli filmstjärna, men en schysst sådan. Under en semesterresa i tonåren hade hon och syrran träffat på en teatergrupp i Skåne. De fick hänga med under repetitionerna, se hur arbetet gick till. Det väckte en stark längtan efter den levande teatern. Hemma i Sandviken igen skrev Margareta Gudmundson ett brev till Gösta Folke, som pappa kände till från studentåren i Uppsala, och teaterchef i Malmö.- Jag visste ju ingenting om hur det skulle gå till att bli skådespelare, så jag ställde helt enkelt frågan. Ett av råden jag fick var att spela amatörteater, men i Sandviken fanns inte den möjligheten.- Sen vet jag inte om jag skulle ha vågat heller, för när en lärare satte upp Werner Aspenströms Skuggorna som skolteater valde jag att sköta ridån och jobbade i kulisserna.Via konstskolan började hon ändå sakta men säkert närma sig sitt drömyrke. I fem år sökte hon in till samtliga scenskolor innan hon passerade antagningsjuryns nålsöga till scenskolan i Stockholm. Året var 1971 och några av hennes klasskamrater hette Peter Oskarsson, Catherine Parment, Peter Haber och Tomas Oredsson. Det var en turbulent och mycket politisk tid, lärare var bland annat Sif Ruud och Ulla Sjöblom, professor var Rudi Penka, en gång legendarisk medlem av Brechts Berliner Ensemble. Tidens berättelser krävde en ny form av teater som fjärmade sig från den romantiserande tillståndsteater som varit rådande i några decennier. Penkas idé var att utbilda tänkande skådespelare som på scenen förde fram känslor renade genom tanken. Det var en vidareutveckling av ryssen Stanislavskijs teorier. Men många misstolkade Penkas metod och Stanislavskij blev oförtjänt nedvärderad. Dramaten ett skällsord
- När det blev för stora känslor på scenen hette det att vi "stanislavskade" och jag kände mig känslomässigt censurerad. Tills Penka själv regisserade Tjechovs Måsen med min klass och krävde fullt stort känsloutspel, samtidigt som han gjorde en knivskarp analys. Jag glömmer aldrig hur han ägnade enorm tid åt tjänstefolket som bar in väskorna på scenen. Hur de bar dem, hur de såg ut, hur de andra i rummet reagerade eller inte reagerade - allt för att visa på klasskillnaderna. Men också för att varje liten roll var lika viktig för helheten. Dramaten var närmaste ett skällsord, där skulle man bara inte arbeta. Den nya tiden bar löfte om en annan slags teater med andra slags berättelser, närmare människor. Peter Oskarsson, Peter Haber och Catherine Parment hoppade av scenskolan, drog till Landskrona och startade Skånska teatern. - Vid den tidpunkten talades det mycket om två teatrar i landet. Den ena var Skånska teatern och den andra var Norrbottensteatern.Sextiotalet hade varit en expansiv tid på många sätt, inte minst när det gällde ekonomin. Staten satsade som aldrig förr, nu fanns det inte bara pengar i samhället utan också gott om idéer. Satsningarna spillde till och med över på kulturen. 1967 bestämdes att landets första regionteater skulle placeras i Norrbotten. Den kom snart att följas av fler under parollen att våra gemensamma statliga pengar inte bara skulle gynna storstädernas invånare. Dessutom ansågs en länsteater på ett helt annat sätt än en riksteater ha möjligheter att bli förankrad i en region. Konstnärlig succé
George Fant blev förste teaterchefen och ensemblens kärna utgjordes av en elevkull från scenskolan i Malmö där han hade varit rektor. Den allra första uppsättningen blev Dostojevskijs De förödmjukade.Efter bara några år kom så den första Norrbottenspjäsen och den konstnärliga succén var ett faktum.1974 gick Margareta Gudmundson ut scenskolan och började arbeta som programledare för ungdomsprogrammet Ventilen i TV. En dag blev hon uppringd av sin gamla klasskompis Tomas Oredsson som bad henne söka sig norrut. - Det som lockade mest var väl att Norrbottensteatern var en så ung teater, ung på alla sätt. Den var ny och framtidsinriktad, och det kändes häftigt att tänka sig att flytta upp till detta Norrbotten med en teater som låtit höra talas om sig så.Ett par år skulle hon stanna, tänkte hon sig då 1975. Det skulle komma att bli mycket längre.- Jag kom rakt in i ett sammanhang, där teater och liv hörde samman på ett bra sätt. Att det sedan blev så många år för min del hade väl också att göra med att jag blev kär och fick ett barn med en norrbottning, säger Margareta Gudmundson och skrattar. - Men det räcker inte som förklaring. För det var en bra tid på teatern, vi utvecklade oss ständigt, inledde nya projekt, startade en experimentscen på Lillan och jobbade mycket med barnteater - det var helt enkelt mycket givande, inte minst konstnärligt. Första uppsättningen för hennes del blev Peer Gynt, en pjäs för mellanstadiet i regi av Ellen Bergman. Åtta roller hade hon där. I dag är listan över hennes medverkan lång, genom åren har det blivit över 50 pjäser, ibland med många roller i en och samma föreställning.Kollationering i Andalusien
Några är särskilt minnesvärda och betydelsefulla för henne. Inte sällan är det mindre uppsättningar, barnpjäser och föreställningar som spelats på bygdegårdar med stark närhet till publiken. Men där finns också stora pjäser som Birgitta Egerbladhs Det är långt mellan gårdarna och Peter Oskarssons och Bengt Pohjanens Dagning röd, som gick på export till Teaterbiennalerna i Stockholm och Bonn, och Karin Parrots uppsättning av Lorcas Blodsbröllop, med kollationering i Andalusien. Sommarteater på Seskarö, där familjerna levde ett slags cirkusliv, monologen om den amerikanska författarinnan Emily Dickinson, rollen som Maggie i Augustidansen, Alice i Strindbergs Dödsdansen eller den lurige och elaka Fagin i Oliver Twist. Flera gånger under åren har hon också tagit tjänstledigt, arbetat på länsteatern i Västerås, på Riksteatern, som pedagog och med teaterprojekt utanför Norrbottensteatern. Som ensamstående mamma med allt vad det innebär av problem med barnpassning för den som ständigt arbetar kvällstid, valde hon under en tid att koncentrera sig på barnteater. Men Norrbotten är ett stort län, även om hon kunde spela på dagarna hann hon sällan hem till Luleå på kvällarna. Reste i Afrika
Till slut blev det för mycket, tillvaron gick helt enkelt inte ihop längre, och 1983 tog Margareta Gudmundson sin femåriga dotter och reste i väg till Afrika tillsammans med väninnan Frida Holmgren. - Under fem månader reste vi tillsammans och samlade material som vi sedan gjorde berättarföreställlningar av för dagis och skolor. Det är nog mitt livs projekt, det bästa jag någonsin gjort. Dels för att jag fick vara tillsammans med Anna och dels för att vi kom hem med en helt egen berättelse om afrikanska barn, en berättelse som ledde till så bra och roliga möten med norrbottniska barn. Självklart har mycket hänt både i samhället och inom teatern under årens lopp och Margareta Gudmundson har bevittnat en utveckling som gått från en stark ensembleteater till en institution med få fast anställda skådespelare. - När jag började här var vi 14 fast anställda skådespelare och två musiker. I dag är vi fyra fast anställda skådespelare och tre musiker, största delen av ensemblen består av pjäs- eller projektanställda.Utvecklingen är densamma över hela landet och får självklart konsekvenser. - Tidigare fanns det ett helt annat engagemang kring valet av pjäser och alla deltog i repertoardiskussionerna. Nu är vi som är kvar för få för att driva en framtidslinje. - Det har funnits en vilja att erbjuda en hel grupp unga skådespelare jobb för att de ska kunna föra in en ny dramatik och hitta en ung publik, men det har visat sig svårt att hitta unga skådespelare som är beredda att ägna några år åt Norrbottensteatern. Därför är det fantastiskt roligt med Teaterhögskolan och de elever som väljer att stanna kvar eller som återvänder efter några år. Vi behöver dem.Inga genvägar
En annan stor förändring är ett minskat turnerande och allt färre barnpjäser.- Förr låg vi ju ute jämnt, det gör vi inte längre. Inte för att vi här på teatern inte vill, utan för att bidragssystemet har förändrats och arrangörerna inte längre har råd att köpa föreställningar på samma sätt. Jag tycker att det är en mycket tråkig utveckling.Med åren har hon lite grann kommit över prestationskraven.- Förr tyckte jag det bara var jobbigt att repetera. Jag har aldrig gillat att vara så dålig inför kollegor och regissör, som man ju faktiskt är när man börjar ett arbete. Det man gör stämmer så illa med bilden jag har över hur det kommer att bli. Men numer njuter jag av att få fläska på och göra fel, försöker ta ut svängarna medan det är tillåtet. Några genvägar tycks det inte heller finnas. När hon för några år sedan spelade Anna Azcárates pjäs Lodrät 4 tillsammans med Paula Brandt fick hon en tydlig påminnelse om det. Pjäsen hade spelats under en lång turné i Norrbotten. Två år senare skulle den ut på Riksteaterturné. - Paula och jag hade i uppdrag att själva repetera in pjäsen på nytt. Det gick bra, lätt, alltför lätt. Det kändes inte bra, tråkigt på något sätt. När Anna så kom ner till Riksteatern för några dagars slutlig repetition inför nypremiären blev det så uppenbart att det gått rutin i spelet, vi kunde den för bra. Vi var tvungna att hitta tillbaka till det där jobbiga, vidöppna, sårbara - närvaron, här och nu, på nytt och på nytt. Fan att det aldrig kan få vara lätt!