Just i dag kan Hilda Keisu, 31, svara ja nĂ€r Rut, 5, och Judith, 4 frĂ„gar: âMoster, fĂ„r vi krama dig?â Hilda behöver kramar mer Ă€n nĂ„gonsin och syskonbarnen betyder allt för henne. Hilda kommer aldrig att fĂ„ egna barn.
â Jag vet inte hur lĂ„ng tid jag har kvar. Jag hoppas pĂ„ mirakel, eller att cancern gĂ„r att bromsa.
Hilda har semester just nu. Semester frÄn cellgiftsbehandlingen som dÀckar henne tvÄ av tre veckor i stöten.
â Var tredje vecka har jag mer ork och kan kramas. VĂ€nner kommer pĂ„ besök och vi har myskvĂ€llar.
Hilda hade varit sjukskriven för en depression och mÄdde Àntligen bra nÀr hon hittade knölen. Hon var tillbaka pÄ jobbet som fritidsassistent och hade börjat planera framÄt. Hon skulle fylla 30, ville dejta och bilda familj.
Knölen var ingenting som oroade henne. Hennes syster hade haft ofarliga fettknölar och det var nog samma.
â Jag var bara 29 och bröst Ă€r knöliga. Det var fullt upp pĂ„ jobbet och jag var glad över att vara tillbaka.
Veckorna gick, knölen fanns kvar och den började ömma.
â Jag googlade och fick lugnande besked. Cancerknölar gör inte ont, stod det. SĂ„ jag struntade i att kontakta vĂ„rdcentralen.
NÀr det gjorde allt ondare, och hennes arbetskamrater insisterade, kontaktade Hilda till slut vÄrdcentralen, som skickade henne till Sunderby sjukhus.
Ultraljud, biopsi och mammografi följdes av ett Äterbesök.
â Jag Ă€r glad att syrran var med mig nĂ€r kirurgen berĂ€ttade att jag hade bröstcancer. Vi tittade pĂ„ varandra och sedan grĂ€t vi. Syrran frĂ„gade om jag skulle tappa hĂ„ret och jag skrattade rakt ut. Tappa hĂ„ret? Jag som precis fĂ„tt sĂ„ fint hĂ„r.
Cancerbeskedet gavs en mÄndag. PÄ torsdagen hade Hilda en frisörtid. Hon skulle bli fin inför sin och mammans Stockholmsweekend.
â Jag Ă€r glad att vi inte stĂ€llde in allt. Vi hade en underbar helg, jag fick lyssna pĂ„ mitt favoritband The Darkness och till och med stĂ„ pĂ„ scenen.
EfterĂ„t började allvaret. Hildas cancersort var trippelnegativ â den tuffaste varianten. Hon bad att hela bröstet skulle opereras bort.
â Det jobbiga var att jag sjĂ€lv skulle besluta om vi skulle börja med operation eller cellgifter. Det blev operation, eftersom jag var sĂ„ Ă€cklad över cancerknölen. Med den kunskap jag har i dag Ă„ngrar jag att vi inte gjorde tvĂ€rtom, dĂ„ hade effekten av cellgifterna kunnat följas upp bĂ€ttre. Jag var nervös inför ingreppet men direkt efterĂ„t var jag sĂ„ pigg och glad att jag, min syster och en kompis Ă„kte direkt till Pinchos och firade.
En vÄr och sommar med tuff cellgiftsbehandling följde. Under sommaren kÀmpade Hilda mot svÄr dödsÄngest, som hon bearbetade med hjÀlp av mamma, syster, bror och samtalskontakt.
Sedan vÀntade strÄlningen. Hildas mamma och syster skjutsade henne till UmeÄ och under de tre veckorna började livet kÀnnas allt lÀttare. Hon kÀnde sig stark, började trÀna och sÄg mÄlsnöret framför sig.
Men det var inte över.
â Innan jag Ă„kte hem frĂ„n UmeĂ„ började höften att vĂ€rka, hemma blev det vĂ€rre och en röntgenundersökning visade att cancern inte var botad. Jag har metastaser i höften, i varje ryggkota och i huvudet. Först fick jag trösta alla omkring mig, sedan bröt jag ihop av det svĂ„ra beskedet.
Under en period tappade Hilda förmÄgan att gÄ pÄ grund av smÀrtan frÄn metastaserna. Trots hennes svÄra situation Àr Hilda nöjd över den vÄrd hon fÄtt och fÄr men sÀger att det finns en okunskap om sjukdomen hos mÄnga utanför vÄrden.
â All bröstcancer Ă€r inte densamma. Den jag drabbades av har sĂ€mst prognos och hög Ă„terfallsrisk. Det Ă€r ocksĂ„ den som oftare drabbar yngre kvinnor.
Hon har fÄtt kontakt med en annan ung kvinna i Norrbotten som kÀmpar mot spridd bröstcancer, och hon Àr med i Facebookgrupper, dÀr det finns medsystrar att bolla tankar med.
â Att prata med andra Ă€r guld vĂ€rt. Jag skulle sĂ„ gĂ€rna vilja trĂ€ffas, men pandemin sĂ€tter stopp för det. Som tur Ă€r har jag mitt största stöd nĂ€ra. Min storasyster Teresia bor nĂ€ra mig, brorsan Tobias och mamma bor strax utanför LuleĂ„. Under behandlingsveckorna, nĂ€r jag inte har nĂ„gon ork, bor jag hos dem.
Hilda lever i nuet och vill njuta av varje dag. Att prata om framtiden kÀnns jobbigt. Men det finns en sak hon drömmer om, en egen hund. En bostonterrier. Tills vidare lÄnar hon mosters vovve.
Till andra vill hon skicka med ett viktigt budskap:
â LĂ€r kĂ€nna dina bröst, vĂ€nta inte med att söka vĂ„rd om du hittar en knöl.
