– Jag tror inte det finns något jobb som man får lika många tack i under en dag, säger William Larsson, Björkskatans hemtjänst.
Han och kollegan Emelie Sahlin knackar på hos Inga-Lisa Gustafsson, 97 år. De besöker henne flera gånger om dagen och hjälper till med det som behövs.
– De är bra. Hur skulle man klara sig utan dem? säger Inga-Lisa Gustafsson.
De sätter sig och pratar en stund vid hennes köksbord. Inte heller hon har undgått alla rapporter om pandemin.
– Corona får man ju höra om varje dag, men vad ska man göra? Man måste ju finna sig i det, säger Inga-Lisa Gustafsson som ändå tar det med ro.
2020 är ett år som William Larsson och Emelie Sahlen kommer att minnas.
– Det är ett annorlunda år minst sagt. Ett tråkigt år. Man tar dagen som den kommer och tar ingenting för givet längre. Man vet aldrig vad som händer, säger Emelie Sahlin och William Larsson instämmer:
– Jo, det blir svårt att glömma.
Det är ännu viktigare för dem som arbetar inom vården att vara noggranna med att följa restriktionerna, konstaterar han, för att inte ta med covid-19 till jobbet.
När pandemin först nådde Luleå rådde det stor brist på skyddsutrustning. Nu är det lugnt på den fronten åtminstone, och de har vant sig vid att jobba med munskydd och ibland med visir.
– Man får tala extra tydligt, för vårdtagarna kan ju inte läsa av mimiken på samma sätt. En del personal tycker att det kliar i halsen av munskydden, men annars går det bra, säger William Larsson.
De har varit relativt förskonade från corona i den hemstjänstgrupp de ingår.
– Vi har klarat oss på fältet och ingen vårdtagare har varit smittad.
De märker en viss oro hos vårdtagarna, men de gör allt de kan för att skydda dem mot pandemin genom att jobba med hygienrutiner och munskydd och att stanna hemma så fort de känner minsta förkylningssymptom.
Vårdtagarnas säkerhet är a och o för dem.
– Det skulle vara fruktansvärt om man bar på smitta utan att veta om det, men vi kan ju inte göra mer än att vara hemma om vi känner oss sjuka, säger William Larsson.
Men pandemin medför inte enbart en rädsla och risk för smitta. Det finns ett annat stort problem också.
– Det värsta för de äldre är ensamheten, säger Emelie Sahlin.
Majoriteten av deras vårdtagare bor ensamma. Under sommaren lättade det lite och de anhöriga började träffa sina äldre utomhus på avstånd. Men nu avstår flertalet släktingar från besök av omsorg om sina äldre.
– Vårdtagarna kan bli deprimerade när de inte får träffa sin anhöriga, säger William Larsson.
Ett par personer som han vet om har fått börja med antidepressiv medicin, så illa är det.
– Det är ett högt pris att betala att behöva bli så isolerad, men den värsta möjliga utgången är ju att de faktiskt dör, så den här åtgärden måste tas för deras skull.
Som personal försöker de så fort de har möjlighet förlänga besöken och stanna och prata en stund. Till skillnad från många andra hemtjänstgrupper har de inte någon personalbrist och har även flera tillgängliga vikarier vid behov och känner att de kan ta sig tid med det.
– Vi är deras ljusglimt i tillvaron, säger han.
Nu stundar snart jul, vilket brukar medföra extra mycket besök ett vanligt år. Men inte 2020.
– Bara det att ha något att se fram emot kan ge jättemycket energi hos de äldre. Nu har de ingenting att längta till. Förutom att det här ska gå över, men det vet man ju inte när det sker, säger William Larsson.