Läktaren står redan färdigmonterad framför stallet. I gräset ligger lastpallar som så småningom ska utgöra grunden till scenbygget.
I hästhagen intill har bruna och blå trädgårdsmöbler placerats ut.
– Det där är mitt "green room". Det är kanske inte lika fint som på melodifestivalen, men det borde funka, förklarar Bruno Öqvist.
Tanken är att musikerna ska sitta bakom trästaketet och invänta sin tur att göra entré.
Fredsåret 1945 föddes en rad profiler som kom att förändra musiken i världen. Det var Rod Stewart, Bob Marley, Eric Clapton och Pete Townsend. I Sverige föddes Totta Näslund och Janne Schaffer för att nämna några.
I byn Avan på Luleälvens södra sida bor ett årsbarn som visserligen inte har nått samma ryktbarhet, men kärleken till musiken är lika passionerad.
Bruno Öqvist är född i Svartbyn, men växte upp på Norra Strandgatan i Luleå.
– Jag minns när Max Aldrin hälsade på hos syrran en gång. Det var första gången som någon lärde mig ett par ackord. På den vägen är det.
Han funderar ett ögonblick och tillägger på sitt eftertänksamma sätt:
– Den där med att man blir framgångsrik om att man ägnar sig åt något i 10 000 timmar, det är en lögn.
Det finns dock olika sätt att mäta framgång. Som tur är tillhör Bruno Öqvist dem som ser ett värde i att gräddan av Luleås musikliv står på kö för att sitta i hans hästhage på lördag.
– Jag blir alltid förvånad att någon vill vara med och spela med mig. De är ju så otroligt duktiga.
Det tog lång tid innan Bruno Öqvist hittade vägen upp på scenen. I många år nöjde han sig med att sitta hemma med gitarren och spela med lillebror Benty.
När det äntligen var dags blev det braksuccé med föreställningen "En blå man" tillsammans med Västerbottensmusiken.
På lördag gör han den nionde versionen av det återkommande musikaliska temat.
Hans melankoliska musik är tidlös. Även om den rör sig obehindrat över flera musikgenrer har den sina rötter djupt rotade i den svenska vistraditionen.
Hur många låtar det blivit genom åren har han ingen aning om. Ett 100-tal finns registrerade hos Stim, Svenska tonsättares internationella musikbyrå, som ser till att upphovsmän får betalt.
– Jag behöver något att fundera över. Musiken är det viktiga för mig. Jag spelar bara mitt eget material och alltid på svenska. Jag gjorde för länge sedan en poplåt på engelska, men det gör jag inte om.
Egentligen var det livskamraten Ann-Christin Johanssons förtjänst att han slog sig ned intill Luleälvens breda sel.
– Anki fick syn på den här gården som hade stått tom i några år. Vi gjorde en okulär besiktning och det kändes som att komma hem. Vi påmindes om hur det såg ut hos våra mor- och farföräldrar och blev kvar här.
Det har gått 36 år sedan paret flyttade in i den timrade Norrbottensgården som har anor från 1880-talet. I köpet ingick stall, uthus och ängsmark.
– Det fanns de som inte kunde förstå hur jag vågade köpa hus, jag som precis hade slutat dricka. Men jag hade ju slutat. Inte var det så konstigt.
Hur klarade du av att sluta supa?
– Det var väldigt enkelt. Jag ville leva.
Än i dag vågar han inte ta en enda sup eller en pilsner. Inte ens en punschpralin tackar han ja till av rädsla för vad som kan hända.
Det sägs att det aldrig är för sent. Påståendet understryks av 72-åringen som i höst debuterar som skivartist.
Det sker ett år efter att hans första bok, En blå man, med 50-talet låttexter släpptes på Karl Petersens förlag Ordfirman.
När albumet kommer på tal skruvar Bruno Öqvist besvärat på sig.
– Egentligen är det inte så märkvärdigt. Vi har spelat in några av mina låtar. Från början valde vi ut tio, men jag har plockat bort en.
Genom åren har många tjatat att han borde göra en skiva, men något skivbolag har aldrig nappat på idén.
Att det blir av den här gången beror på en 70-årspresent som bestod av 100 inspelningstimmar i Björn och Maria Erixons hemmastudio.
– Det hade aldrig blivit någon skiva utan Björn, Maria och Tomas Isaksson som har arrangerat några av låtarna. Ibland har jag fått sjunga med en stråkkvartett eller en blåssextett som enda komp, det har jag aldrig gjort förut. Det har varit roligt, men det här är ett alldeles för stort projekt för att jag skulle orka driva det själv.
Den sista inspelningsdagen sker i morgon innan det färdigmixade materialet ska skickas iväg. Hur många cd-skivor som ska pressas är inte bestämt. Det är inte heller spikat vad förstlingsverket ska heta.
I september sker releaseparty i Kulturens hus.
Bruno Öqvist rör sig mödosamt i dag. Han säger att rösten inte är som förut, men stämmer ändå upp i "Ångestlåten" när gitarren hamnar i famnen under fotograferingen.
– Jag fick min Kol-diagnos för tio år sedan. Jag slutade att röka direkt, men det var redan för sent. Jag började tjuvröka när jag var elva. Min mamma sa att "inte behöver du smyga omkring för att få blossa". Det var andra tider då...
I dag ser han bekymrat på allt arbete som behöver göras på hemmanet, men orken räcker inte till.
Tillsammans med sin livskamrat funderar han om det snart är dags att lämna Avan och flytta in till stan, men något beslut är inte taget än.
Bland annat har han ett viktigt gig kvar.
– Det blir femte gången som jag uppträder hemma på gården. Vet du att det var vi i Acne som kom på namnet till höstmarknaden? Vi var förband till Toto på Sjöslaget. Efter spelningen pratade vi om att något sådant här borde vi ha i Avan och då utbrast någon i bandet: "Men då ska det heta Höslaget". Jag vet att det finns andra teorier hur namnet kom till, men så minns jag det.