Det blev en ovanligt strapatsrik resa som varade i totalt 60 dygn, varav 42 på den istäckta kontinenten.
Det blev ingen drömstart på färden. På grund av pandemin måste alla polarresenärer tillbringa två veckor i karantän i Kapstaden, Sydafrika, innan färden söderut kan återupptas.
Målet var den svenska forskningsstationen Wasa som ligger vid Vestfjella i Dronning Maud Land.
– Den första polarresenären från Luleå tekniska universitet var Dag Haugum. Han konstruerade och var med att bygga huset på 1,5 meter höga metallstolpar för att undvika att det begravs i drivsnö, förklarar Johan Casselgren.
Forskningsstationen invigdes 17 januari 1989 och är endast bebodd under den antarktiska sommaren som varar från november till februari.
Den är byggd i trä och består av fyra sovrum, ett sällskapsrum och ett kök. Upp till 16 personer kan dela på det 89 kvadratmeter stora utrymmet som också erbjuder bastu, dusch och tvättstuga.
Huset ligger en bra bit från kusten, men det återstår ändå ytterligare 190 mil till Sydpolen.
Totalt tog flygresan från Luleå 25 timmar - enkel väg. Strax efter ankomsten blev sällskapet isolerat i en storm som varade i elva dygn.
– Vi vet inte exakt hur mycket det blåste. Den finska stationen har visserligen en vindmätare, men den räcker bara upp till 55 sekundmeter. Det skakade i hela huset. Jag var orolig för att taket skulle lyfta. Mitt i stormen blev vi tvungen att byta skittunna och det arbetet måste göras utomhus...
Han kallar det för sitt livs forskningsresa. Ändå tillbringades den mesta tiden på skoter. Totalt avverkades 120 mil.
Forskarna monterade ihop en väderstation som placerades på en fem meter hög mast som grävdes ned en meter i snön för att kunna stå emot vindarna. Den ska samla in data om temperatur, snömängd, luftfuktighet och vindstyrka.
– Det är så gott som obefintligt Internet på Antarktis. Man måste ta sig till väderstationen för att hämta data. Å andra sidan upptäckte jag hur mycket tid som går åt till att "dumsurfa". Jag plockade fram mobilen gång på gång bara för att upptäcka att det inte fanns något nät. Jag fick lära mig att tänka om och njuta av en bok i stället.
Johan Casselgren kunde också ägna sig åt sin forskning. Med hjälp av lasersensor som monterades på en skoter kunde mätningar av snöns ytlager genomföras. Nu väntar unik data på bearbetning. Det kan vara första gången som en sådan studie genomförs på Antarktis.
Annars var forskarnas uppdrag att kontrollera satelliters mätningar av snödjupet. Genom att söka upp platser för mätningarna och sedan borra fem meter ned för att undersöka förändringar i snöns densitet hoppas de validera resultaten.
– Förhoppningen är att framtidens mätningar av snödjup ska bli mer exakta. Jag hoppas att vi kunde tillföra en ny dimension genom att använda delvis ny teknik.
Den långa vistelsen gjorde att den biträdande LTU-professorn gick miste om två stora familjehögtider, men strax innan hemresan fick han uppleva en dröm gå i upplevelse.
– Efter 41 dygn höll jag på att börja misströsta. Den svenska stationen ligger långt från havet, men efter att ha mellanlandat vid den tyska forskningsstationen fick jag syn på en som höll vakt vid landningsbanan. Jag lyckades komma tillräckligt nära för att ta en bild. Tur var väl det - för tänk hur det hade känts att resa så långt och inte få se en enda pingvin?