Hans Rutström är en riktig djurvän. han matar såväl fåglar som rådjur varje dag.
Ett rådjur strosar runt i snön intill det röda huset. Det äter nästan ur Hans Rutströms, 59, hand. Han är en sann djurvän som matar rådjur och fåglar varje dag.
På gården i Mörön har också Hans själv fått en fristad efter tuffa år som hemlös.
Det var en natt före jul som Hans ringde till sin nya vän Elisabeth Eriksson, 64, och grät. Han höll på att frysa ihjäl i husvagnen som saknade både värme och vatten. Kunde hon hämta honom?
– Jag hade inte hjärta att säga nej. Jag tyckte så synd om Hans och hämtade honom hem till mig. Sedan dess har han fått mat och husrum hos mig.
Hans Rutström nickar och säger att utan Elisabeth hade han varit död.
Han växte upp på Bergnäset med föräldrar och två syskon. Mamma var OS-medaljör i stafett och skidåkningen tog en stor plats i familjens liv.
– Själv gillar jag bäst att åka utför. Sedan var vi ofta ute och seglade. Pappa byggde en tio meter lång segelbåt när jag var liten.
Hans hade en fin uppväxt och beskriver sig själv som en busig unge, men i skolan var det svårt. Hans fick gå om en klass i lågstadiet. Klasskamraterna retade honom och Hans vantrivdes. Vad ingen visste var att han har npf-diagnoser.
– Det har alltid hänt mycket runt mig. Jag har haft skyddsänglar vid flera tillfällen. Redan i fyraårsåldern var jag med om en svår olycka då jag blev påkörd av en bil och fick ligga på sjukhus i flera veckor. Olyckan gav mig tinnitus och en hjärnskada. Senare i livet höll jag på att bli allvarligt skadad i samband med en dykolycka.
Efter yrkesskola och värnplikten jobbade Hans på bryggeriet innan han blev kranförare i Luleå hamn. Det var ett jobb han gillade.
– Man fick inte vara höjdrädd, och det var jag inte. Gubbarna i hamnen hade jobbat där i evigheter. De hade händer som var stora som dasslock. Det var gubbarna som lärde upp mig. Jag satt uppe i kranen och lossade fartyg i Victoriahamnen. Jag lossade bland annat båtarna till seglings-VM. Ibland blev det långa väntetider och då körde jag pull-ups på en balk i maskinrummet. Jag var vältränad och hade sexpack på den tiden, skrattar Hans och klappar sig på magen.
2003 sa Hans upp sig. Han hade förlorat arbetsglädjen. De goa gubbarna hade slutat och Hans vantrivdes.
– Jag som ofta jobbat dubbla skift började sjukskriva mig för att slippa gå till jobbet. Till slut sa jag upp mig. Jag hade sparat pengar så jag hade råd att betala mina räkningar. På den tiden bodde jag i en egen lägenhet. Men sedan tog pengarna slut och jag fick flytta hem till mina föräldrar.
Elisabeth nickar och säger att Hans har svårt för att hantera pengar och räkningar och att planera för framtiden. Hans hankade sig fram på småjobb och började dricka alltmer alkohol. Efter pappans död drabbades han av psykisk ohälsa som han vårdades för under några veckor.
– När jag kom hem från sjukhuset igen var jag helt nykter i fem år. Jag var mammas pojke. Jag hjälpte henne med hemmet och gården och hon sa ofta att det var tur att hon hade mig. Jag brukade också plocka skräp och dra nya linjer på BAIK:s fotbollsplaner, ett jobb som jag avlönades för under en period.
Det var när mamman avled för tre år sedan som det på allvar gick utför för Hans. Huset såldes och Hans blev hemlös. Han flyttade in i familjens båthus med sina ägodelar.
– Men man får inte bo i båthusen så jag hamnade på gatan. En vän gav mig ett tält som jag bodde i tills det började läcka in. Sedan sov jag i trappuppgångar och källare. På dagarna gick jag runt och letade tomburkar som jag pantade.
Tack vare sitt intresse för motorcyklar lärde Hans känna en man som delade hans intresse. När mannen fick veta hur Hans levde erbjöd han Hans att bo i en husvagn på familjens gård.
– Jag hjälpte till med att skotta och rasta hundar. Vi gick på långa promenader och hundarna blev mina bästa vänner. Jag gillar att hugga i och ha något att göra.
Det var via den gemensamme bekante som Elisabeth och Hans kom i kontakt med varandra. De hade aldrig ens sett varandra tidigare, men Elisabeth blev berörd av Hans livsöde.
Hon förstod att Hans gillar att vara sysselsatt och anlitade honom för att göra trädgårdsjobb.
– Jag har fällt träd och snickrat. Elisabet lider av reumatism och hade mist sin man ganska nyligen. Båda hade varit sjukliga och nu var hon i sorg. Jag åkte moped hit nästan varje dag för att hjälpa till, säger Hans som kände sig behövd och uppskattad.
När familjen som Hans fått låna husvagnen av skulle flytta blev han också tvungen att röra på sig. Husvagnen ställdes i Lulviken och det var där Hans bodde när han desperat ringde till sin nya vän Elisabeth. Kylan kröp in i ben och märg, trots att han låg fullt påklädd under fyra täcken.
– Mitt ultimatum för att Hans ska få stanna i mitt hus är att han är nykter. Jag är helnykterist själv och tolererar inget drickande. Det har gått jättebra under de senaste månaderna och Hans är till otroligt stor hjälp för mig. Utan honom och mina barnbarn hade jag själv gått under i sorgen efter min man, säger Elisabeth och berättar att Hans skottar, tvättar, putsar fönster och städar.
Vännerna har också trevligt ihop. De spelar kort och gillar att minnas tillbaka hur det var i Luleå när de var unga. Hans har dessutom fått en extra familj i Elisabeths släkt.
– Julen firade jag med Elisabeths barn och barnbarn. Det var jättetrevligt, säger Hans som fick flera kramar av barnbarnen, som kallar honom för ”pojken”.
Det enda smolket i bägaren just nu är ekonomin. Elisabeth är långtidssjukskriven och har svårt att få pengarna att räcka med en extra person i hushållet.
– Vissa tycker att jag borde slänga ut Hans, men det skulle jag aldrig göra. Han har ju blivit som min ”stora pojke”. Jag försöker i stället söka hjälp för honom. Jag har följt med honom till psyket och till soc. Någonstans borde han kunna få ekonomiskt stöd, men hittills har vi inte kommit någon vart.
Elisabeth säger att hon vill undersöka om det är möjligt att hon blir familjehem till Hans.
– Vi kunde bygga en liten lägenhet till honom gårdshuset, så att han fick rå om sig själv men ändå ha mitt stöd.
Hans är tacksam för allt Elisabeth gör för honom.
– Hon räddade mitt liv! Det bästa med att bo här? Det är underbart att ha en varm säng att sova i, att kunna borsta tänderna och bli serverad palt med köttfärs i.