Helt enkelt en Lisa för själen

Massor av fullsatt och hur mycket utsålt som helst; jag kom faktiskt nästan inte in men ändå: jag gjorde det och fick uppleva att först få lyssna till lite Nina Simone ur högtalarna (doktor Simone - som ville gifta sig med mig en gång i Umeå på 1990-talet!) innan kvällens Main Event vankades. Den just 40-årsfyllande Lisa Nilsson, som gjorde sista spelningen på sin något försenade 20-årsturné (det var egentligen förra året hon fyllde 20 som artist), och ännu en gång bevisade att hon inte alls behöver klamra sig fast vid några fåniga gimmicks eller annat sidokrafs - det räcker mera än väl med att enbart sjunga. Och när hon gör det så handlar det om ett mjukt, melodiskt, nästan lojt men ändå med- och helt envetet insisterande sväng. Lisa Nilsson personifierar mycket intuitivt och elegant begreppet vuxen rock/soul, där texterna inte så sällan handlar om en tvåsamhet som krackelerar och förtvinar till ensamhet. Ett vemod som är tåligt buret. Men likafullt på allvar. Påtagligt. Det är hon suveränt bra på att förmedla. Ibland blir det nästan lite högtidligt också. Hon slår ju inte precis några kullerbyttor på scenen direkt, om an säger så. Men tillfälligtvis kan hon skämta till det angående sitt första besök i Brasilien. - I Rio har man ingenting emot rumpor, till och med om de är stora. Som min. Och så bekänner hon att hon även debuterade i stringtrose-branschen där - men Jeez! En av låtarna är den helt blåsvedda Mysteriet dej och den görs så suggestivt att jag direkt tänker mig den som ett soundtrack till den höst som ännu så länge knappt har hunnit anfalla, men som onekligen befinner sig i de attackerande startgeroparna. Hon återvänder till samban som tema och skapar ett tidlöst men beständigt sväng; lite likt SylviaVrethammar, faktiskt. Gitarristen Matthias Thorell kompar finstämt. Atmosfären är varm, tät, finstilt och kompakt. Och just då måste man givetvis rulla därifrån. Deadline & så vidare. Ett flertal av hennes bästa och mest kända låtar hanns det ju ändå med. Och även om jag inte hann med Himlen runt hörnet den här gången, så är jag ändå säker på att den spelades. Eller vad tror ni?