Jag glömmer bort att fota för alla som står där längst fram med glans i ögonen och HÅKAN HELLSTRÖM skrivet med tuschpenna på armarna, de är så fina.
Konserten börjar med Tro och tvivel, hopp och ljuset över träden vid badhuset. Det är som upplagt för en femma i betyg. Shelley till exempel låter som jag aldrig hört den förut och är bäst på hela kvällen, det rör sig nåt där inne i det svarta hål där hjärtat borde vara.
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger är lika fantastisk. Problemet är tyvärr bandets enorma spelglädje. Missförstå mig inte, det är ju kul att de har kul. Men jag vill inte se Nu kan du få mig så lätt urarta i nåt slags jammande. "Vad är det här för jävla remix?" svär en tjej brevid mig. Extranumrena Känn ingen sorg för mig Göteborg och En midsommarnattsdröm är tråkiga val. Publikfrieri och ointressant nostalgi. Det är ett ovärdigt avslut, det finns ju så många andra låtar att spela.
Längre recension kommer i Norrbottens-Kuriren på måndag.