Helgreportaget: Ååååh junta och ja'

Allt började 1983 när tjejerna hoppade på en textilkurs. När kursen var klar ville de fortsätta och gjorde så på egen hand. De har hyrt in sig i olika lokaler under årens lopp. Nu håller de till i Bergskolans slöjdsal där vi också träffar dem. De flesta i ursprungsgruppen finns fortfarande med. Några har försvunnit och andra har kommit till. För några år sedan firades 20-årsjubileet med bowling och karaoke. Vid sådana festliga tillfällen får även makar och sambor vara med och det har blivit populära tilldragelser. Kärnan i verksamheten är kreativiteten. Det sys, stickas och virkas på träffarna som äger rum varje onsdag. Just nu är det stickning som gäller för de flesta av tjejerna. - Det brukar vara fler som syr, nu är det ovanligt få, säger Ragna Boman. Hon har i dag inte något för händerna förutom att sitta med och hämta inspiration från de andra och från olika handarbetstidningar. - Det är det som är så skönt här. Man måste inte göra något varje gång, säger Anna Laestadius Stridsman som har tagit plats bakom ett draperi i provhytten där hon får hjälp med att nåla ett par byxor som ska läggas upp. Trivsel i gruppen
Man kan inte låta bli att slås av den positiva stämning som råder i lokalen. Det märks att alla trivs med varandra och sammanhållningen i gruppen är påtaglig. - Vi är ett gäng jättegoda vänner med olika personligheter. Vi är alla starka och självständiga men vi får också näring av varandra, säger Kerstin Lind Pettersson. - Man gläds åt varandras framgångar. Det kanske man inte alltid har upplevt i andra sammanhang, säger Anna Laestadius Stridsman. Eftersom de har hållit ihop så länge och har lärt känna varandra väl har de också hunnit med att uppleva livets alla skiftningar tillsammans. - Vi är tillsammans i nöd och lust, säger Anna Laestadius Stridsman. - Vi har varit med om förlovningar, bröllop, barnafödande, skilsmässor och sorg. Det har hänt att vi har suttit och gråtit allihop tillsammans, säger hon. - Alla har vi gått igenom ganska jobbiga kriser, en del mer, andra mindre. Vi har försökt stötta varandra, säger Eva Westerberg. Reser mycket tillsammans
För närvarande planerar de för en förestående resa till Stockholm dit de varit tillsammans förr vid ett par tillfällen. - Det är en ren nöjestripp. Men vi ska också hälsa på en tidigare medlem, Karin Ström, som har flyttat dit, säger Inger Nordgren. De tillbringar överhuvudtaget en hel del fritid tillsammans. Snart är det också dags för luciavaka hemma hos Anna-Lena Svensson och när någon fyller jämnt så kan denna med säkerhet förvänta sig rejäl uppvaktning med upptåg och sång. - Vi skriver sångerna själva och vi skriver det var och en tål. En del tål mer och andra mindre och då anpassar vi låten efter det, säger Eva Westerberg. Blir det för långt mellan träffarna är det alltid någon som planerar in en ost- och vinkväll eller något annat. De har de också deltagit i kurser tillsammans vid några tillfällen. Det är uppenbart att de har många roliga minnen tillsammans, skrattet sitter aldrig långt inne. Särskilt inte när samtalet för en stund faller in på minnen från fester och resor. Många organisatörer
Till varje träff, som inträffar varje onsdag, så är det också alltid någon som har med sig fika. Alla sitter ner en stund med en kopp te eller kaffe. Alla bidrar med det som behöver göras och organiseras. Någon gång har det också anordnats byteskväll. Då har alla tagit med sig tyger, gamla kläder och annat som de inte längre har någon användning för och så har de bytt grejer mellan varandra. Idéerna om aktiviteter finns det gott om. Om det är någon som av någon anledning inte kan delta vid något tillfälle, så behöver det inte betyda att man missat något. Allt dokumenteras och sprids mellan deltagarna via e-post. Kunskapsnivån skiftar mellan deltagarna. Ända från Karin Olofssons som är textillärare till Eva-Lena Holmgrens vars textila kunskaper var i princip obefintliga. - Jag hittade knappt fram till en symaskin innan jag började här. Jag blev övertalad att komma med, och jag har fått hur mycket hjälp som helst, säger Eva-Lena. Några av deltagarna har också sytt både brud- och balklänningar. - Faktum är att alla är jätteduktiga på att sy här, säger Anna Laestadius Stridsman. Det finns en övertygelse i gruppen om att de kommer att fortsätta träffas på detta sätt långt in på ålderns höst. - Vi har sagt att när vi blir gamla och inte orkar gå hit längre, så far vi och hämtar varandra, säger Kerstin Lind Pettersson. - Ja, tänk, hur blir det då när vi ska fara till Stockholm med alla rullstolar? undrar Maria Jansson. - Här är man väldigt mycket, men aldrig för mycket. Man kan vara väldigt lite också, säger Anna Lestadius Stridsman. - Det är det som är så skönt.