Helgkåseriet: ... och snart är hösten här igen

Bara ett par dagar in i midsommarmånaden kom sommaren. Det är vi inte riktigt vana med i denna landsände. Varje år tänker jag samma sak, att denna gång ska jag hinna med. Hinna med att verkligen se och uppleva när sommaren kommer. Men så plötsligt är den bara här och jag är lika överrumplad som varje år. Har jag någon sommarjacka? Slängde jag mina gamla sandaler, eller hur var det? Sockar, behövs det? Vinterskorna står kvar länge bredvid trädgårdstofflorna och handskar och halsduk får ligga kvar på hyllan. Plockas de bort för tidigt, så kommer snön tillbaka, det vet ju alla. Längtan att sticka ner fingrarna i den solvarma myllan gör sig också påmind denna tid på året. Någonting har vi ärvt av tidigare generationer i det gamla bondesamhället. Plötsligt en solig dag får man en okuvlig lust att greppa en räfsa eller varför inte en träplog och med svetten pärlande spränga fram i trädgården. Eftersom vi inte längre plogar fåror medelst handkraft så hittar vi på något annat. Köper en ny, ovanligt kraftig jordfräs, kanske. Lusten att bruka och sköta jorden går inte att stå emot. Det bara ska göras. Det man sår får man skörda. Så det gäller att sköta om sina trädgårdsprojekt. Och vad smakar väl ljuvligare än en nyskördad rädisa? Smaken av jorden från den egna täppan är själva kryddan. <SPAN class=mr>Hälften så mycket - dubbelt så dyrt </SPAN>Trädgårdstrenden förefaller vara väldigt stark just nu. Stylade trädgårdsverktyg med ergonomiska handtag och i klatschiga färger hänger i nästan varje butik och eftersom man vill att barnen ska ärva odlingsbeteendet så finns små rosablommiga trädgårdshandskar i ministorlekar att tillgå. Egna fröpåsar ska de också ha, de små liven. Att de påsarna är dubbelt så dyra som de gängse, och innehåller hälften så många frön, bortser vi ifrån. Det är ju så himla gulligt. Det är nu inte ekonomiska motiv man har när man petar ner potatisar i jorden och sår omöjligt små frön i räta rader. En påse jord är inte gratis i dessa tider, vill jag lova. Och en räcker ju inte heller särskilt långt. Nej, det är något annat som driver människan till att med sorgkantade naglar och skavsår i händerna med en jordspade svettas över gödselstinkande rabarberrabatter och med sekatören i högsta hugg krångla sig in i taggiga bärbuskar. Bara att betrakta ljusgrön potatisblast när den för första gången bryter jordytan innebär en otrolig tillfredsställelse när man vet att man själv har drivit fram själva processen. Om sedan knölarna blir ovanligt stora, eller kanske många, så mår man än bättre när de första nykokta avnjuts. <SPAN class=mr>Hagel och småspik </SPAN>Apropå njutning, så är den inte alldeles självklar. Stressen över att hinna med allting före första snöstormen och det är dags att gå i ide igen, kan under stundom bli överskuggande. När man någon gång mellan ogräsrensning och läggningen av skifferfärgad trädgårdssten slänger sig i en solstol med en bok över näsan, så är det inte helt lätt att våga njuta. Det kan ju komma ett moln. Ett jättestort. Bättre då att fortsätta knäa framför lupinerna och jättevallmon som inför ett prunkande altare där man stilla kan bedja om några fler soltimmar. Njutning ska förtjänas. Först ska trädgårdslandet rensas. Då kanske gudarna blidkas och ger oss några varma dagar extra. Sedan kommer då ångesten. Ångesten över vetskapen att all denna värme plötsligt kan försvinna. Att ett svart ovädersmoln plötsligt ska vräka ner hagel och småspik över spirande, skira grässtrån och trädens färska lövverk. För vi vet ju alla att det här måste straffa sig. Om vi har högsommarvärme nu, så kan vi knappast ha det sedan, på semestern. Nej då, den ekvationen går inte ihop. Så mycket har vi ju lärt oss. Inte får vi något gratis. Inte här uppe, inte. Särskilt inte väder. Smakar det, så kostar det. Passa inte på och njut för mycket, då blir du bara besviken. Nej, det är bäst att förbereda sig inför den stundande hösten i stället. För den kommer tidigt i år, var så säker.

Helgkåseriet: ... och snart är hösten här igen

Vår helgkrönikör Maria Lindgren låter sig inte svepas i väg av sommarens hastiga ankomst till Norrbotten. Hon behåller fotfästet och förbereder sig redan inför det som komma skall.