Helgkåseriet: Många sporter med många regler

Det är inte bara skolor och kurser som startar så här års. Sportsäsongen har också dragit igång. Det märker man inte minst om man jobbar på en tidningsredaktion. Först är det snacket inför träningspremiären, sedan inför matchpremiären och sedan efter första matchen och inför nästa. Och så vidare. Undertecknad har ju också en sambo med gediget hockeyintresse så att det är något på gång går helt enkelt inte att undgå, även om man som jag inte är mer än måttligt intresserad. Jag kan dras med i en rafflande hockey- eller basketmatch men de utspelar sig inte i miljöer som jag naturligt söker mig till. Visst, jag kan njuta en helgförmiddag av att från TV-soffan följa med elitskidåkarna ut i spåret. Jag kommer till och med ihåg namnen på några av dem. När någon klädd i blått och gult kliver upp på prispallen till tonerna av nationalsången är jag rörd till tårar. Men jag måste inte se. Det är nog detta "måste" som skiljer en verklig sportfantast från en vanlig betraktare av lekamligt ansträngande övningar i tävlingsform. Det är målen som räknas
Dock har jag faktiskt varit på matcher. Live, alltså. Både på hockey och basket. Jag kan väl konstatera, som alla andra, att om det går bra för hemmalaget så är det en jättetrevlig tillställning. Går det dåligt däremot, så är det skittråkigt. Tjusningen med fotboll, om man nu inte själv är med på planen förstås, begriper jag inte alls. En hel match kan ju ticka förbi utan att någon lyckas peta in ett endaste mål. Hur kul är det? Jag trodde det var målen som räknades. I fotboll verkar det duga med nästan-målen. Sedan är det ju det där med att hänga med i handlingen, så att säga. Reglerna är inte helt glasklara för mig, och då är det bra att ha någon som är lite mer hängiven vid sin sida. Men bara för att man gillar att hänga med i en sport är det inte självklart att man är såld på alla.Vid ett tillfälle för några år sedan skulle sambon och jag för första gången gå på en basketmatch. Det hela drog i gång med spektakulär ljus-och ljudshow och allt var häftigt värre. Självklart går man igång på sådant vilket vi och resten av publiken gjorde. Det var hög stämning hela vägen och väldigt spännande, en riktig nagelbitare. Plannjaspelarna hade greppet och gick mot seger. Dunk efter dunk, klang och jubel. Det här var en match som skulle leda till final, och det kändes liksom i luften att den var viktig. Att förstå spelets regler
Själv kunde jag inte helt hänge mig åt hemmalagets framgångar eftersom jag hade lite småfunderingar på hur en basketmatch egentligen var upplagd. När andra perioden, eller vad det nu heter i basket, närmade sig slutet, så började jag så smått undra över hur många sådana där perioder en basketmatch egentligen innehåller. Jag buffade sambon i armen och frågade honom. "Vet inte", svarade han förvånande nog. Han hade funderat en stund på samma sak som jag. Det här var liksom inte hans arena, så att säga. Efter att ha tänkt efter några ögonblick buffade han tillbaka. "Kan inte du fråga nå?n?" Eftersom ingen av oss offentligt och i alla fans omedelbara närhet ville avslöja vår okunnighet om något så grundläggande så väntade vi helt enkelt på att händelseförloppet skulle göra klart för oss när matchen var till ända, vilket naturligtvis snart därefter inte gick att undgå. Det blev senare både finalspel och SM-guld, vill jag minnas.Vi hejar på våra egna
Idrotten är visserligen något som förbrödrar och förenar men den innehåller ju också motsatsen. Den delar in och delar upp och alla har ju motståndare. Ditt lag mot mitt och så vidare. Vi hejar fram våra "egna".Det är inte bara lagsporterna som engagerar. Friidrottaressen förvandlas till fixstjärnor som intervjuas om hur de har gått tillväga för att nå dessa fantastiska framgångar.Är det vår egen oförmåga som får oss att att bli "vi" med dem som är snabbast och bäst eller är det ren och skär beundran? Vilket det än är så förändrar det inte det faktum att sport i favoritformen är gravallvarligt för den ene medan det för den andre bara är lite kul så länge det varar. Må bäste man vinna.