Helena Nord Ljungquist, Piteå, utbildningsansvarig vid landstingets I väntan på ambulans, kolliderade i söndags kväll med en älgkalv efter E 10 mellan Hakkas och Skröven.
Strax efter henne kom bergarbetare Eskil Jonsson, Gällivare, körande med sin son Jens.
Både pappa och son uppfattade hur en mötande bil blinkade med ljuset. Ett kort ögonblick efteråt ser de själva hur en älgkalv springer upp på vägen och blir påkörd av Helena Nord Ljungquist.
"Bra han brydde sig"
- Det kändes skönt att få hjälp. Eskil stannade sin bil. Han bad mig komma och sitta i hans bil. Jag var chockad men kände ingen smärta i kroppen. Det kändes bra att han brydde sig. Även andra bilar stannade och jag fick hjälp att dra min bil till närmaste parkeringsficka. Folk hjälpte mig också att ringa bärgare. Men det skulle ta en och en halv timme innan bärgaren kom. Därför tackade jag ja till Eskils erbjudande att skjutsa mig till Luleå. Detta i stället för att stå i mörkret vid vägen i väntan på bärgningsbilen, berättar Helena Nord Ljungquist.
Till saken hör att bilföraren, som genom blinkningar varnade för älg, strax innan olyckan sett en älgko springa över vägen. Men varken Helena eller Eskil och hans son Jens uppmärksammade älgkon.
Krutdoft i bilen
- Det var kolsvart när jag träffade älgkalven. Först såg jag bara älgkalvens ben. Sedan kroppen. Jag höll hårt i ratten och bromsade. Sedan klippte jag kalven. Bilen klarade sig utan större krockskador. Men den gick inte att köra sedan, berättar Helena.
- Vi såg hur älgkalven gled efter vägen. Den dog nästan omedelbart, säger Jens Jonsson.
Helena är själv med och utbildar personal från räddningstjänsten så att de kan åka ut på olyckor innan ambulansen hinner fram. Hur upplever hon nu att själv ha blivit ett olycksoffer ..?
- Jag fick själv för första gången vara med och känna krutdoft i bilen. Detta från den laddning som sprängdes när bilbältet sträcktes. Sedan kändes det skönt att ha ett nackstöd som sticker upp ovanför huvudet. Likaså att ha en större och säkrare bil.
"Min tur att drabbas"
- En ny erfarenhet är att allt gick så oerhört snabbt. Även om jag var chockad var jag medveten om att känna efter hur det stod till med min kropp. Jag konstaterade också att jag inte kallsvettades. Men jag kände mig skärrad.
- De senaste åren har jag i tre fall som privatperson tidigt kommit till trafikolyckor och kunnat hjälpa till. Men nu var det min tur att drabbas, menar Helena.
Till sist kan nämnas att Helena var på väg från Gällivare till Luleå med landstingets bil. Hon hade just avslutat en utbildning i Malmfälten.
- Även jag och min son var på väg till Luleå. Jens skulle där medverka i en hockeyturnering. Det kändes fint att åter igen få träffa Helena, säger Eskil när vi sammanförde trion på tisdagen.