Helena blev Salmis mamma

I våras landade Helena Byström, hennes mamma och den nya familjemedlemmen Salmi på svensk mark. Efter en lång väntan hade Helena blivit mamma och lyckan visste inga gränser när Helena tog med sig dottern till deras gemensamma hem: - Nu är det du och jag, Salmi, och vi ska bo här tillsammans. Nu börjar vårt gemensamma liv, tänkte jag, berättar Helena med ett brett leende. Nio år tidigare var Helena mitt uppe i enträgna försök att bli med barn tillsammans med sin förre man. - Vi prövade allt. När inte ens provrörsbefruktningen resulterade i något annat än ett utomkvedshavandeskap bestämde vi oss för adoption. Men innan processen var klar
separerade paret och Helena grubblade mycket på hur framtiden skulle bli. Hur skulle det bli med den där familjelyckan hon drömt om? - Hur stor var chansen att jag, som närmade mig 40, snabbt skulle hitta en ny partner som skulle vara villig att genomgå ett provrörsförsök eller en adoption med mig? Tankarna malde
Visst kunde hon träffa en man som
redan hade barn och hon var övertygad om att det skulle gå att älska även
någon annans barn lika mycket som sitt eget. - Men å andra sidan; tänk om vi sedan separerar? Då tar han ju barnen med sig och jag blir utan barn i alla fall. Sådär malde tankarna. Jag gick ju inte och grubblade jämt, men tiden tickade och det finns en åldersgräns även för adoptivföräldrar. För fyra år sedan hade jag grubblat färdigt. Jag fick fixa barn själv! Helena berättar om sin mammas glädjetjut när hon berättade för sina föräldrar om beslutet att adoptera: - Mamma flög upp och kramade mig och lovade på stående fot att följa med mig när barnet skulle hämtas. Referenser från vännerna
Att det skulle dröja tre och ett halvt år var de lyckligt ovetande om just då. Först följde nämligen en lång rad procedurer i form av hälsokontroll hos läkare, psykologbesök, redogörelser från allt ifrån Helenas värderingar, tro och ekonomi till hennes uppväxt och skolgång. Helena fick redogöra för sitt sociala kontaktnät och tre vänner fick skriva varsitt referensbrev om Helenas lämplighet att bli mamma. Till slut var alla papper i sin ordning och sedan var det bara att börja vänta. Vänta på det där magiska samtalet om barnbesked. - En blivande adoptivförälders
viktigaste egenskap måste vara tålamod, skrattar Helena och berättar att hon valde att anmäla sig till Adoptionscentrum som är den organisation som samarbetar med flest länder. Att vara singel och 40 plus är nämligen inte lika välkommet hos alla adoptionsländer. Inget land erbjuder riktigt små barn till ensamstående föräldrar och flera av de länder som medger adoption för singelmammor erbjuder enbart äldre eller handikappade barn. - Det kändes helt rätt för mig att det inte blev en bebis. För det är mycket tuffare att vara ensam förälder än om man är två om nattvaken exempelvis. Av samma anledning valde jag att inte ta emot ett handikappat barn. Det kändes inte rätt att som ensam förälder ta emot ett barn som kräver extra mycket omsorg. Helena önskade sig således ett friskt barn mellan två och fyra år. Man får bara anmäla sig till ett land och att det blev just Estland hade flera orsaker. Dels var det ett av länderna som accepterade singelmammor, dels ligger det relativt nära Sverige - det skulle bli billigare och det skulle vara enklare för barnet att i framtiden besöka sitt hemland och att ta reda på mer om sitt ursprung. Glädjebeskedet kom till slut
Även om väntan på det magiska barnbeskedet blev en naturlig del av Helenas liv så fattade hon först ingenting när samtalet äntligen kom. Den sjätte december 2007. - Jag var på kurs med jobbet och satt i bilen när mobilen ringde. Först kopplade det inte alls varför någon från adoptionscentrum ringde mig. Här och nu? Jag hann tänka att det ju inte ens var denna person jag brukade prata med innan det plötsligt klickade och jag med bultande hjärta utbrast "Nu förstår jag varför du ringer!" I februari reste Helena till barnhemmet i Tallinn för att hälsa på sin dotter för första gången, och förälskelsen var omedelbar. - Salmi hjälpte mig att ta av mig kläderna och började genast att själv prova mina ytterkläder, hon klättrade upp i famnen och undersökte nyfiket väskans innehåll. Jag visste att hon gillade choklad och hade köpt med mig lite gott till henne. Helena hade också tagit med ett fotoalbum med bilder av sig själv, sitt hus, Salmis blivande rum, mormor och morfar och andra viktiga människor i hennes liv. Med hjälp av en tolk hade hon också skrivit en kommentar på estniska till varje bild. Albumet gav hon till personalen som efter Helenas besök lovade visa det för Salmi och berätta mer om hennes framtid. När Helena åkte hem igen ringde hon till barnhemmet en gång i veckan för att Salmi skulle komma ihåg henne och känna igen hennes röst. I april åkte Helena tillbaka till
Tallin. Denna gång skulle Salmi hämtas hem, och denna gång var även Helenas mamma med på resan. Precis som hon hade lovat. Mötet och uppbrottet blev känslosamt. - Salmi kom springande till mig och ropade "Ema, ema", mamma på estniska. Hon klättrade direkt upp i min famn och den lyckokänslan går inte att beskriva. Den här lilla flickan hade längtat efter mig! När det en vecka senare var dags att åka tog barnhemspersonalen ett tårögt farväl medan Salmi glatt skuttade iväg med oss. Själv kände jag att gulp, gör jag rätt som tar henne från människorna hon levt med hela sitt liv? Stort behov av närhet
Resan hem gick över förväntan, Salmi var glad, åt bra och var nyfiken på allt nytt. Och redan den första natten i sitt nya hem sov Salmi som en stock. Helena, som varit beredd på nattvak, hemlängtan och tårar, drog en lättnadens suck. - Man kan förstås inte veta om hennes beteende i vissa lägen var ett adoptivbarns vilja att vara till lags, för att duga, för inte bli tillbakaskickat, säger Helena och berättar att ett estniskt ord som Salmi använt mer än något annat under sina fyra månader i Sverige har varit "süli". Ta mig i famnen. - Den första tiden bar jag ofta på Salmi. När jag lagade mat, när jag pratade i telefon, ja jämt. Hon hade ett stort behov av min närhet och precis som för alla barnhemsbarn var det viktigt att Salmi fick knyta an ordentligt till sin nya mamma. Ett barnhemsbarn är annars vant att ty sig till alla vuxna. Efter den bitvis jobbiga, första tiden som mor och dotter har Helena och Salmi börjat hitta en behaglig vardagslunk. - Jag kunde känna mig jättefrustrerad i början när Salmi var ledsen och sa samma sak om och om igen på estniska och jag inte kunde förstå vad som fattades henne. Då kände jag mig rakt igenom misslyckad och tänkte att jag tagit mig vatten över huvudet. Och när Salmi bara skulle vara i famnen, samtidigt som jag måste sköta snöskottningen och hushållssysslorna. Då kunde jag känna mig otillräcklig som ensam mamma. Stort ordförråd
Men det har hänt mycket på fyra månader. Salmi, som är ett charmerande
energipaket, pratar hela tiden och nu gör hon det på svenska - med ett
perfekt uttal och ett ordförråd som gott och väl matchar svenskfödda fyraåringars. Fortfarande återkommer Salmi hela tiden till sin mamma för att få att mysa och få en kram. Så är "süli" också ett av få estniska ord hon fortfarande använder. Och kramar sin dotter gör Helena gärna, den första förälskelsen har djupnat till kärlek. Äntligen lever Helena i den familjelycka hon så länge drömt om. - När Salmi somnat på kvällen går jag in och snusar lite på henne och
tänker lyckligt "hon är min".