Hela livet i centrum

Jag var nog bara en sex-åring när jag började ta mig runt i staden. Jag hade ett par kompisar ett tvillingpar vid Bryggeriet och vi hade många fina lekställen, "Fängelseskogen" nedanför Vita Duvan exempelvis, där brukade vi samla tomglas säger Olle och berättar att han redan i de unga åren hade en känsla och en blick för staden, en känsla som han bevarat. Bodde i Ebeneserhuset
- Jag är född i ett hus på Norra Strandgatan, ett hus som inte längre finns kvar. Och sedan bodde jag några år med mina föräldrar i Ebeneserhuset faktiskt, det var underbart! säger han med eftertryck om ungdomsår i ett av stadens fåtal bevarade och riktigt gamla hus. Han är i staden bekant som brandmästare vid Luleå brandkår under många år, i dag aktiv i den förening som bevarar brandförsvarets historia. Han är också den intresserade medlemmen i stadens hembygdsförening. Den gamle urlulebon med ett gott öga till de gamla husen och de gamla stråken i tacksamt minne bevarade. - Man borde ha sparat mycket mera av bebyggelsen även om man nu förstås inte kan bevara allt, säger han och drar sig till minnes att han i sitt gebit som brandförman fått vara med och bränna ned en del av det gamla och förskräckt fått se annat plockas bort ur stadsbilden och lämna tomhet och saknad efter sig. - Gamla brandstationen! Det är något som man borde ha bevarat! säger han med eftertryck, och visar gamla fotoförstoringar han har i sin ägo där det särpräglade huset som revs så sent som 1971, väl låter tala om sig i stadsbilden. Att det försvann var överrumplande, säger Olle Hägglund. Men trots att mycket gammalt gått i graven i staden är Olle Hägglund en framåttänkande man. - Ja, man är ju glad att stan utvecklas, säger han och rekapitulerar i nästa andetag det frodiga folkliv som rådde då i hans barndoms stad med färgstarka individer som befolkade näringsliv och gatubild. I dag syns inte människorna på samma sätt i sin stad och bilen är ett förhärskande men nödvändigt ont. Fler bilar än barn
- Bilfritt? Nej, det tror jag inte på, säger Olle och visar innergården på Rådstugatan där han bor med sin hustru. - När barnen var små så kunde man släppa ut dem och leka här, det var en fin grön lekpark, nu gäller parkeringsplatser och huset intill har höjts med flera våningar, säger Olle som tycker att höga hus inte hör hemma i staden för att det blir så mörkt i gatuplanet. Att politikerna borde tänka till hur de vill att stan ska utvecklas tycker han är viktigt, det har inte varit kännetecknande för den politiska styrningen genom årtiondena. En bevarandeplan vore bra enligt Olle Hägglund. - Långsiktighet och fördomsfria diskussioner kan inte skada, menar han. Värnar vattenspegeln
- Vattnet, att man inte pluggar igen mot det, naggar vattenspegeln, tycker jag är viktigt. Och bostäder skulle man ju med fördel kunna byggas där industriområdena är i dag, föreslår Olle och nämner Skutviksområdet som exempel. Han passar också på och berömmer kommunen för de fina parkområdena och det som förskönar staden, den fina belysningen, promenadstråken med mera. Och det man låter vara som det är och har varit, exempelvis gamla båtvarvet där bogserbåtarna förvaras och sköts, ett härligt blickfång.