När Vincent, 4, sätter sig för att äta måste pappa Mathias först knappa in blodsockervärdet och hur mycket kolhydrater pastan innehåller. Sedan sköter insulinpumpen resten.
– Förut gav vi honom insulinsprutorna. I början var han ledsen och skrek varje gång. Med tårarna rinnande höll jag fast Vincent, medan Mathias stack honom. Vi hade inget val, säger mamma Anna.
Familjen Dyrlinds liv kastades omkull när Vincent fick diabetes. Allt började förra sommaren när han plötsligt var törstig jämt. Vincent kissade i sängen, fast han länge varit torr om nätterna och Anna gick till doktorn med sin son.
– Hans blodsockervärden var så höga att mätarna inte ens kunde läsa av dem, säger Anna, som i chock ringde till Mathias på jobbet.
– Det var en sak att själv misstänka diabetes, en annan att få beskedet. Jag bröt ihop, säger Anna.
Mathias säger att de aldrig kunde ana vilka kaotiska dagar som väntade när familjen blev inlagda på sjukhuset. De skulle lära sig att leva med sjukdomen som aldrig lämnar dem ifred. De skulle lära sig att räkna kolhydrater och hur mycket insulin varje måltid motsvarar. De skulle lära sig att ta blodprov och att ge insulinspruta.
– Det var mycket vi inte visste om den sjukdomen, säger Anna och berättar att Vincents syskon Olivia, 20, Ludwig, 17 och Melwin, 13, också blev oroliga för sin lillebror.
Sjukdomen kräver ständig uppmärksamhet, Anna och Mathias har inte sovit en hel natt på snart ett år. Vincents sockervärden måste hållas under uppsikt och paret vaknar flera gånger varje natt när mobilen larmar om allt för höga eller låga blodsockervärden.
– I natt gav vi Vincent Dextrosol och mjölk klockan tre. Vi är ofta uppe flertalet gånger, säger Mathias.
Han och Anna beskriver sömnbristen som en tortyr som är svår att uthärda. Men har man sett sitt barn segna ihop på grund av för låga sockervärden ser man till att hålla sig vaken när det behövs.
– Vid några tillfällen har Vincents glada lek plötsligt blivit långsam och svajig och sedan har han blivit okontaktbar. Då är det bråttom att ge honom något sött, säger Anna som blir ledsen av omgivningens ogenomtänkta kommentarer.
– En del säger ”det är ju bara diabetes”. Det är inte BARA diabetes. Det är en kronisk sjukdom som man kan dö av. En inkräktare som tagit över vårt liv.
Trots allt vill familjen ge Vincent en så vanlig uppväxt som möjligt. Han ska få leva som andra fyraåringar och har både varit på en semestertripp till Lofoten, besökt Leos lekland och börjat i förskola hemma i Gammelstad. Oavsett var Vincent är så har föräldrarna koll på hans värden, deras mobiler är kopplade till de instrument som läser av sonen blodsockervärden var femte minut.
Vincent är själv förvånansvärt medveten om sin sjukdom. Han vet precis vilken gräns blodsockret inte får passera och han tar blodprov i foten på sig själv.
– Det var inte lätt att hålla tillbaka tårarna när han sa till mig att vi måste lära fröknarna att sköta sjukdomen. ”För jag vill inte bli en ängel i himlen”. Det gjorde ont i mammahjärtat, säger Anna.
Men för det mesta är Vincent en glad och framåt kille som både är tidig med talet och motoriken.
Det är för att öka förståelsen för sjukdomen som Mathias och Anna vill berätta sin historia. Kanske kan berättelsen medverka till att fler vill bidra till forskningen.
– Det kommer hela tiden nya och bättre hjälpmedel. Drömmen är att sjukdomens gåta är löst innan Vincent blir vuxen. Jag accepterar tyvärr aldrig Vincents sjukdom, men vi måste lära oss att leva med den, säger Anna.