Det var redan i tonåren, 1962 eller kanske 1963, som Håkan började som fotolev.
Det blev början på ett cirka 50 år långt yrkesliv som pressfotograf.
- Som barn hade jag vid ett besök i Värmland sett en kamera i ett skyltfönster som jag så gärna ville ha. Jag fick den inte då även om jag blev jätteledsen men den kom senare som en julklapp. Det blev min första kamera och den har följts av fler under åren, berättar Håkan.
Visste vad han ville
- Pressfotograf ville jag bli, det fanns ett speciellt skimmer kring det yrket och speciellt på den tiden. Det fanns en tjänst utannonserad som fotoelev och den sökte jag. Sedan gick jag flera gånger och pratade med Kurt Mannberg som var fotochef då, berättar Håkan.
- En gång gick jag till och med hem till honom, han bodde alldeles i närheten av Kuriren och till slut fick jag tjänsten, berättar Håkan.
- Jag kommer ihåg första dagen. Inte visste jag hur man gjorde men genom att titta på de andra lärde jag mig snabbt, säger Håkan.
Den allra första kamera var en Rolliflex.
Utveckling
- Då fick man trycka och veva mellan varje foto man tog och var den en fotbollsmatch gällde det att stå nära målet. Alla bilder var förstås i svartvitt, berättar Håkan.
Framkallningen var också en konst, det gällde att vara noga och allt gjordes för hand. Det var framkallning, fix och skölj.
- Det doftade på ett särskilt sätt och så var det spännande att få se bilderna växa fram på fotopapperet, minns Håkan.
I stort sett tycker han att allt har varit kul fast visst finns det både dramatik och tragik som han kan tänka tillbaka på.
Nytt varje dag
- I det här jobbet är allt nytt varje dag. Jag har fått lära mig så mycket i mötet med andra människor, ibland gäller det att ha fingertoppskänsla och ibland har det gett vänner för livet, säger Håkan.
Tillsammans med Torbjörn Uhlin gjorde Håkan Gidlöw en reportageserie där de följde cancersjuke Matti Haverinens kamp mot sjukdomen fram till dess han avled.
- Matti Haverinen minns jag speciellt. Vi följde hans sjukdomstid och han blev en vän även privat.
Lyckat försök
- Han hade en hjärntumör och en gång när vi kom upp till sjukhuset hade han fått en magnetkrona men de hade inte fått igång den. Han var besviken och jag som är så oteknisk fingrade och försökte och jag lyckades få igång den. Han blev så glad och gissa om jag var stolt då, berättar Håkan. Reportageserien resulterade i att Håkan och Torbjörn senare fick cancerfondens pris. Det är naturligtvis bara ett av de många reportage som Håkan varit med och gjort.
Duktiga kollegor
Sina kollegor vill Håkan gärna framhålla och han kommer naturligtvis att bli saknad av dem nu när han går i pension.
- Jag har jobbat med så mycket fina och duktiga kollegor både förr och nu, säger Håkan och tänker tillbaka på reportage och resor från Alaska och om barnreumatism i Lund, besök hos Sko-Göran och mötet med tre starka kvinnor i Karesuando.
En stor del av sin fritid ägnar han åt lapphunden Hadji och stugan i Gråträsk men livet som pensionär får bli som det blir.
- Först får jag smälta det här men sedan har jag förstås en dröm att lära mig spela bongotrummor, slutar Håkan.