Här svärmas det för dansen

Orkestern på lastbilsflaket räknar in en sugande vals och dansgolvet fylls åter av snurrande par. En man i blå pikétröja stiger fram till Tuula. Får jag lov? De försvinner iväg mot det roterande vimlet. Tornedalens Musikklubb har fört sin Sääskisafari, eller Myggsafari, till Luleå och slagit läger i Södra hamn. Som ett ambulerande cirkussällskap, med husvagnar, husbilar och lastbilar. Men i stället för en manege har de med sig en dansbana. Eero Ylitalo berättar hur idén föddes i slutet av 1980-talet, när de förstod att jazz inte längre var grejen för att locka folk till spelningarna. Tanken var lika enkel som självklar. Om publiken inte kom till dansbanan, så fick väl dansbanan komma till publiken. Uppdraget att konstruera den portabla dansbanan gick åt ett aningen oväntat håll. ? Vi frågade Jehovas vittnen. Vi visste ju att de bygger hus på bara några dagar, berättar Eero. En ingenjör ritade och 1988 stod föreningens första dansbana färdig. En rejäl pjäs på tio ton. Sedan dess har det blivit årliga turnéer runt om i Norrbotten och i finska Lappland. ? Hela paketet har vi med oss till byarna, ljudanläggning och allt, vi tar hela risken med arrangemangen och kräver bara att bli väl bemötta, säger Eero. Både finska och svenska orkestrar finns i bagaget och de spelar såväl tango, finsk humpaa som svensk dansbandsmusik. Nu tycker Eero att man hittat en bra blandning, som har något för de flesta att dansa till. Men så var det inte från början. ? Finnarna ville inte dansa till svensk musik och svenskarna ville inte dansa till humpaa, säger Eero. Annorlunda i småbyarna Uppmärksamheten är störst i de mindre byarna, som nu senast i Hakkas. Där stod byborna på rad och applåderade när karavanen rullade in. Eero är däremot lite kluven till att besöka större städer. ? Är det här något för städer eller för småbyar? Det är frågan vi ställer oss och vi får se vad vi kommer fram till. Luleå har så många evenemang ändå, men i småbyarna är det annorlunda. Där kanske vi är det enda evenemanget på hela året. Publikuppslutningen är oftast god och folk reser långväga. Men det går inte att gå förbi att Myggsafarin mest angår de som var med när det begav sig, och det oroar Eero. Han säger att det finns en generationssvacka i åldrarna 20?30 år. Det är ett glapp som måste överbryggas, annars finns det ingen möjlighet att traditionen överlever, berättar Eero. Timmen börjar bli sen, men i hamnen har dansen bara börjat. Dragspelaren på lastbilsflaket bryter sig lös från tangons sugande rytm och låter fingrarna löpa i en jazzig dans. Paren på dansgolvet snurrar vidare. Ulf Öystilä, Luleåbo uppvuxen i Juoksengi, står och tar igen sig med en öl mellan turerna. ? Den är speciell för Tornedalen, tangon. Jag är född med sådan här musik, säger han. Anknytning till Torneådalen Han berättar hur ofta de brukade dansa när han var ung. Hur de tog färjan över till finska sidan, bara för att få dansa. Färjan har ersatts med bro, men knappast någon åker för att dansa längre. Han säger att Luleåborna står utanför det här. Alla på Myggsafarin har anknytning till Tornedalen och är här för att återuppleva sina minnen. ? Någon framtid? Nej, de som är 30 har inte varit med om det. Fråga dem vad en bygdegård är, det kan de inte svara på, säger han. Rotation på lastbilsflaket. Nytt band tar plats. 1950-tal och 1960-tal, annonserar kapellmästaren och Andy Williams Sail along silvery moon strömmar så sakteliga ut i den småkyliga julikvällen. ? Spelar ingen roll vem som spelar, allt funkar, säger Tuula Söderena. Väninnan Hillevi Rantatalo håller inte riktigt med och rynkar på näsan. Hon kommer från Pajala, men bor sedan länge i Luleå. Tornedalingen är rotlös, säger hon, och därför är dansträffarna viktiga för att träffa gamla bekanta och känna samhörighet. Tuula nickar och håller med. Tuula är också Luleåbo, men kommer från Kolari. ? För lite dansfolk här, klagar hon och spanar ut över det inhägnade hamnområdet. Drar på Statt Hon fiskar upp en cigarett, tänder den. Blickar mot dansbanan. ? Nu drar jag på Statt, Carina Jaarnek spelar där, ropar hon, vänder på klacken och ger sig av. Även Hillevi försvinner iväg, med en ny danskavaljer, samtidigt som kapellmästaren ropar ut att nu ska Maria Ruottinkoski minsann sjunga Sjömannen och stjärnan. På finska. Strax nedanför dansbanan står bröderna Hans och Henrik Scott, som båda hör hemma i just den generationssvacka som oftast lyser med sin frånvaro på Myggsafarin. ? Vi gillar de här finska bitarna. Det är ett jävla drag med dragspel! säger Hans. Med föräldrar från Tornedalen har de fått musiken med modersmjölken. Och nu står de här, med jeans, boots och en öl i näven. Stolta över att ha skakat hand med Sune Buske, som spelat tidigare under kvällen. Men dansar, det gör de inte. Åtminstone inte denna kväll.