Det började egentligen med Fredrik Lindström – författaren, komikern och filmskaparen. Han skulle regissera en ny film, "Känd från TV", och behövde musik till soundtracket. Han fick nys om en 19-årig tjej från Kiruna som just flyttat till Stockholm och börjat spela in lite låtar. Hon hette Frida Snell.
Året var 2001 och de träffades.
– Han var jättetrevlig. Men jag minns framför allt att han var så himla stor, säger Frida och skrattar.
Stor?– Ja. Han är ju som en mysmänniska när man ser honom på TV. Visst, man kan se att han är lång, men han var liksom ännu större.
Mötet blev lyckat. Fredrik Lindström ville ha Fridas låt "Lucky day" som ledmotiv till sin film och där gick startskottet för hennes korta, men intensiva popkarriär.
"Lucky day" blev en stor svensk hit och Frida Snell var ett av de hetaste namnen på Stockholms musikscen. 2002, faktiskt för exakt 15 år sedan i dag, släpptes hennes enda soloalbum "Black Trillium" och hon nominerades till en Grammis i kategorin årets kvinnliga pop- och rockartist. Vann gjorde Robyn.
15 år senare sitter vi i en båthamn i Måttsund. Skogen är nära, havet likaså. Precis som Frida Snell vill ha det. Labradoren Melker, tre år, är med. Lite less på att sitta still, han vill ut på isen och springa.
– Jag och Melker brukar spana efter havsörnar här, säger Frida.
Hon har hunnit fylla 35 år. Är utbildad jägmästare och jobbar på Länsstyrelsen som reservatshandläggare. Men just nu är hon mammaledig till Tor, sex månader. Musiken är fortfarande väldigt viktig för henne, men hon saknar varken rampljuset, kändisfesterna eller storstadslivet.
– För tillfället är det mest vaggvisor som gäller. Jag sjunger mycket för lillkillen. Jag tycker att det är fascinerande hur starkt det är med musik även för en så liten människa. Han kan vara jätteledsen, men när man börjar sjunga så lyssnar han. Det måste ju sitta i generna.
Vilken är favoritvaggvisan?– Jag brukar sjunga "Sov du lilla videung". Men på sistone har det blivit en del vårvisor. Lite Bellman har det blivit också, det är kanske lämpligt innan han lär sig prata själv. Annars gillar han Michael Jackson.
Michael Jackson?– Ja, det är som att han gillar svänget. Det får honom lugn.
Någon speciell låt?– "The way you make me feel" funkar bäst, vi brukar dansa till den.
När Fredrik Lindström hade bestämt sig för Frida Snells "Lucky day" gick allt fort. Hon samarbetade med den framgångsrike låtskrivaren Magnus Fridh i Stockholm och hade en given framtid som artist. Många ryckte i henne och 2003 deltog hon i Kobras musiksatsning på SVT, "Två artister – en låt", där hon tillsammans med Freddie Wadling skapade låten "Flow my ashes".
– Det var jättehäftigt. Ett sånt samarbete hade jag förmodligen inte gjort om jag inte släppt den där skivan.
Hur var Freddie Wadling?– Han väldigt proffsig och jättetrevlig. Det märktes att han hade gjort mycket musik. Han satte sig och började spåna och texten bara rann ur honom.
Programmet gick ut på att två artister, som aldrig tidigare hade samarbetat, skulle skriva en låt tillsammans – på tre timmar.
– Jag spelade ju piano och hittade något slags komp. Freddie hittade nog det mesta av melodin, men jag hittade ackorden. Det var häftigt.
Det blev en bra låt.– Ja, den blev bra. Om folk har hört någonting av mig så är det många som känner igen den låten. Men jag tror aldrig att den släpptes.
Frida Snells barndom i Kiruna präglades av musik. Hon minns hur hennes mamma alltid sjöng för sina döttrar när de var små.
– Det är fortfarande väldigt starkt när jag tänker på de visor hon sjöng. Det är som att kastas rakt tillbaka till barndomen, säger hon.
Fridas morfar spelade dragspel och tramporgel. Uppväxt i den miljön var det svårt att inte bli intresserad av musik.
– Mitt musikintresse grundlades innan jag riktigt själv var medveten om det. Jag började spela piano hemma när jag var fem, sex år. Sedan dess har det alltid funnits där.
Frida sjöng sig igenom tonåren. Hon spelade piano, gitarr och dragspel. Med hjälp av den lokala musikern Max Zachrisson i Kiruna, som hade en egen studio, spelade hon även in en hel del musik under gymnasietiden.
Hon skickade några låtar till olika skivbolag, mest på kul. Tanken var hela tiden att hon skulle plugga vidare på universitetet. Men så hörde de av sig från Stockholm Records och Frida ville ta chansen i huvudstaden.
Det dröjde inte länge innan karusellen började snurra och inbjudningarna till kändisfester och biopremiärer trillade in.
– Det var en väldig kontrast mot allt jag var van vid. Märkligt nog blev jag bjuden på ganska många såna där evenemang. Jag minns att jag och mitt ex var och såg premiären av filmen "Master and Commander".
Med Russell Crowe?– Exakt. Han var där och blev intervjuad lite kort innan filmen. Det var fränt, men det kändes märkligt. "Här sitter jag och tittar på Russell Crowe". Det var ganska konstigt.
Plötsligt skulle Frida Snell börja göra reklam för sig själv. Hon stajlades och blev en offentlig person, en kändis.
– Det var väldigt kul att få chansen att jobba med duktiga och spännande p ersoner, att göra häftig musik. Sedan är det speciellt att vara en offentlig person, jag tror att det kan vara ganska svårt. För min del var det väldigt mycket fokus på musiken, det kom lite som en överraskning att jag måste vara med på bilder också.
Som soloartist krävdes det dessutom att hon ständigt lyfte fram sig själv.
– Det var lite småjobbigt. Samtidigt som man ville fokusera på musiken så skulle man hitta sitt offentliga jag och "promota" sig själv som person.
Då var du bara 19-20 år.– Ja, då har man ju knappt hittat sig själv.
Nu sitter hon här. På en bänk i en småbåtshamn i Måttsund. Livet är helt olikt det hon levde i Stockholm för 15 år sedan. Nu sjunger hon mest på privata tillställningar, som fester och bröllop. Eller ännu hellre, ute i naturen.
– Ensam eller tillsammans med andra, det spelar ingen roll. Sommaren är så himla fin på det viset att man kan sitta ute och spela och sjunga. Det är nästan den härligaste musikupplevelsen, att spela utomhus helt opretentiöst. Då får man ju både musik och natur.
Frida kände tidigt att hon inte skulle bli kvar i Stockholm. Kändislivet var inte för henne. Hon längtade norrut, till skogen och naturen.
– Det var spännande och häftigt ett litet tag, men kanske inte riktigt min grej ändå. Stockholm är en häftig stad, men den passar inte för mig. Jag är en lantmänniska. Måttsund är perfekt. Takten och tempot, det är mer natur än bebyggelse, samtidigt är det nära till Luleå. Jag tycker ju att Luleå är en stor stad. Det räcker att åka dit en sväng, gå lite på Storgatan och se allt folk för att känna: "Nej, nu åker jag hem".
Efter bara något år i huvudstaden valde Frida Snell att bryta upp. Hon flyttade till Umeå för att plugga till jägmästare. Hon har sedan dess hunnit bo i Skellefteå, Älvsbyn och Luleå.
– Jag är en riktig Norrbottenspatriot, jag känner mig hemma häruppe. Jag trivs när det är mer skog än vägar.
Hellre träd än människor?– Ja, lite så (skratt). Men en blandning är väl bäst.
Ångrar du någonsin att du inte stannade i Stockholm?– Nej.
Du undrar aldrig hur långt du hade kunnat gå som musiker?– Ja, det kanske jag gör någon gång. Men det lever man ju med oavsett vilka val man har gjort. Man måste göra det som känns rätt, det finns inget annat. Musik är bra på det sättet att den finns alltid där. Även om du inte har spelat på ett tag är det bara att plocka upp ett instrument och börja.
För fyra år sedan gjorde Frida Snell comeback. Då i en grupp från Kiruna som kallades för "Frida and the Coolants". De gjorde några spelningar i södra Sverige, men sedan dess har hon hållit låg profil musikaliskt. Hon tvivlar på att hon kommer att jobba professionellt som musiker igen.
– Det känns inte så. Jag är otroligt tacksam med vad jag jobbar med i dag.
Blir du fortfarande igenkänd?– Nej, inte i Stockholm. Kanske i Kiruna i sånt fall (skratt). Det kan hända att folk känner igen mitt namn. Ofta efter ett tag kommer det: "Vänta nu, är det inte du som sjunger?". Det är ändå lite kul.