En dryg månad efter att den ryska revolutionen brutit ut 1917 föddes ett gossebarn som fick tilltalsnamnet Erik.
Redan 1930 började han som 13-åring att arbeta som snickarlärling på Ruben Wikströms snickeri i Råneå.
Lönen var mat och husrum. Sängen fanns ovanför snickerilokalen, där framför allt likkistor tillverkades.
– Jag fick tio kronor i månaden, minns Erik Groth som trots att han fyllde 101 år i december vägrar att flytta in på ett trygghetsboende.
1963 flyttade Erik Groth in i villan på Bergnäset. På den tiden levde hans fru Gertrud som gick bort 2009.
Trots att han varit pensionär i 47 år har han inte upplevt särskilt många sjukdagar. Föräldrarna blev över 95 år gamla.
I dag klarar sig Erik Groth utan medicin förutom en liten insomningstablett.
– Jag är lite bekymrad över att balansen inte är samma som förut. Jag är rädd för att falla. Sedan tar det lång tid att ta sig upp ur sängen. Jag brukar sitta ett tag på sängkanten tills det slutar gunga. Det känns som sjögång varje morgon, berättar 101-åringen.
Han har fram till nyligen klarat sig på egen hand i hemmet. I början av året gick han med på att hemtjänsten ska få göra fyra besök om dagen och att nattpatrullen tittar till honom om kvällarna.
I veckan fick sonen Hans Groth, 69, nog. Efter att ha upptäckt att pappa fortfarande låg i sängen vid lunchtid satte han sig ned och skrev i ilska.
Breven adresserades till Luleås kommunalråd Niklas Nordström och Lenita Ericson.
– Jag skickade också ett till socialminister Lena Hallengren. Det rimmar illa med Socialdemokraternas ideologi att partiet monterar ned välfärden för våra äldre. Det gör mig beklämd, förklarar Hans Groth.
Reaktionen kom efter att ha upptäckt att pappan tappat sex kilo under de senaste veckorna.
– Jag vill inte hänga ut någon enskild person, utan snarare skicka ut en väckarklocka. Som anhörig vill jag kunna lita på att pappa har det bra, att han får mat och får någon att prata med. Jag kan inte kolla upp honom under dygnets alla timmar. Det är inte ett värdigt liv om våra gamla inte ens får hjälp att ta sig upp ur sängen.
Hur reagerar du över kommande besparingar inom socialtjänsten i Luleå?
– Det har inte fastslagits hur stort sparkravet blir, men det gör mig oroad Jag vet att personalen i hemtjänsten sliter och är stressade. En av de få saker som går att dra in på är personalkostnader. Måste vi verkligen spara på bekostnad av att personalen inte ens hinner prata med våra äldre?