Förtidspensionären Stefan Hökenfeldt sågs senast den 30 juli, när han hälsade på sonen i Luleå. De brukar talas vid minst var tredje dag.
– Jag märkte inte av något ovanligt, berättar Marcus Hökenfeldt.
Spåren upphör i pappans hem på Lövskatan. Ytterdörren har lämnat olåst. Lägenhetsnycklarna ligger som vanligt vid kaffebryggaren. I ett skåp ligger pappans mobil med ett utplockat SIM-kort. Även plånboken är kvarlämnad i hemmet.
– Min första tanke var att han har åkt någonstans, men efter att inte fått tag i honom under sex dagar blev jag riktig orolig. Det här har drabbat min nattsömn. Jag ligger och grubblar över vad som kan ha hänt och har svårt att förstå varför polisen inte kan göra mer.
Den 10 augusti polisanmäldes Stefan Hökenfeldt som försvunnen. En vecka senare är försvinnandet fortfarande ett mysterium.
– Det är inte likt min pappa. Nog har det hänt att han rest bort utan att säga till någon enstaka gång, men aldrig på det här sättet.
Ytterkläderna i tamburen är borta, vilket får sonen att tro att pappan är klädd i mörka jeans, en blå vindjacka, blå keps samt blåa löparskor. Han är 175 centimeter lång, smal och solbränd.
– Han brukar raka sig varje dag. Möjligtvis kan han bära ett gråvitt helskägg vid det här laget, tror Marcus Hökenfeldt.
Han har också varit i kontakt med den frivilliga hjälporganisationen Missing People som på tisdagen gick ut med en efterlysning. I skrivande stund har Missing People inte tagit beslut om ett eventuellt eftersök.