Historien som cirkusdirektörskans hund som mirakulöst överlevde ett fall ner i hisschaktet, till exempel.
Eller den välkände Stefan Sauk som gick vilse bland baktrappor och gångar och fick hjälpas till rätta.
Inga Palovaara har arbetat 46 år på Stadshotellet i Luleå. Tjugo över fyra kommer hon till jobbet varje morgon. Hon dricker två koppar kaffe och sedan sätter hon igång. Med att städa. Tallkotten, toaletterna utanför Festivitetssalen, korridorer och trappan ner till receptionen.
– Nar jag kommer ner, så säger dom hej.
Stadshotellet i Luleå är en smula udda så till vida att många i personalen har många anställningsår.
– Jag brukar säga att vi har Sveriges äldsta receptionister och servitriser, säger receptionisten Maria Suneman.
– Det är ovanligt i en bransch som hotell- och restaurang.
Den som stannar 46 år trivs på jobbet, det är då säkert. Inga har bara lovord för sina kamrater och hotellet.
– Här kan inte mobbning slå rot, säger hon med eftertryck.
1968 skickades hon till hotellet av Arbetsförmedlingen i Luleå. Hon hade kommit från Satavaara i Pajala kommun.
– Jag togs emot av gamle källarmästaren Almlöf och anställdes som "Smörgås-nissa".
En smörgåsnissa eller -nisse var en servitörslärling som ofta hade till uppgift att hålla koll på smörgåsbordet och komplettera detta när rätterna började ta slut.
Men servitrisyrket var inget för Inga.
– Jag ville inte hantera spriten, du vet.
Istället blev det sopkvasten och skurhinken.
Hon tycker att hon har klarat kroppen bra genom alla år. Jobbet i höbärgningen hemma i Satavaara gav starka muskler som hon haft nytta av.
– Visst har det varit mycket slit, men det har varit stimulerande, säger hon.
– Det är för gästerna jag städar, gästen är alltid i första rummet.
Hon har ett recept att förmedla till den som jobbar inom hotell- och restaurangbranschen.
– Är gästen nöjd, så är chefen nöjd.
Ordet "Gästerna" återkommer ofta när Inga Palovaara berättar om de 46 åren. En av dem som gjort stort intryck är AnnBritt Grünewald, samhällsdebattören och fängelsedirektören.
– Hon är så trevlig.
Men några smaskiga historier om artister som slagit sönder gitarrer och "hivat" teveapparater genom fönstret, det vill hon inte berätta.
– Nåja, det har hänt, säger hon bara.
I hotellets korridorer har hon mött Lill-Babs och prinsessan Christina, Lasse Kronér och Carl Bildt.
– Carl Bildt var statsminister då och hade två livvakter med sig. I lilla Luleå. Det hade gott räckt med en.
Att Bryggan och pergolan stängdes grämer henne och för övrigt flera andra på hotellet. Hon återkommer flera gånger till att det var synd att Bryggan stängdes.
– Och pergolan var så vacker när ljuset sken in. Det var så fint! Där är ändrat helt nu och det går inte att få tillbaka. Bryggan saknar vi allihopa, inte bara jag.
Roxytiden är inget hon ser tillbaka på med glädje.
– Det var så stökigt och jobbigt.
Stadshotellet var en gång i tiden något av Luleås enda nöjesställe. Då var det mycket jobb. Inga berättar om när husfrun bad henne och några till i disken att sova över för att städa Festivitetssalen efter nattens dans.
– Vi skulle sova på balkongen i Festivitetssalen. Men inte kunde vi sova där med en orkester på scenen och massor med dansande par nere i salen.
Nästa år blir hon 65. Jobba vidare?
– Nä! Jag ska ta hand om min katt och börja på gym. Det ska jag göra.
Hur var det med cirkusdirektörskan och hunden?
Jo, Direktörskan för dåvarande cirkus Scott skulle tillsammans med sin lilla hund åka ner i hissen. Damen och hunden klev in i hissen, men kopplet fastnade utanför. När hissen for ner drogs hunden upp genom springan mellan hissdörren och schaktet. Till allmän förskräckelse. Hunden överlevde det hisnande äventyret, enligt Kurirens Elsa Rensfeldt som skickades ut för att rapportera om händelsen.
Stefan Sauk gick verkligen vilse bland gångar och prång på stadshotellet och kom fram nerför en baktrappa på Bishops Arms.
"Ja, jag har ett svagt minne av det" skriver han i ett e-mail när Kuriren påminner honom.
Inga Palovaara fick leda honom på rätta vägar mot frukostmatsalen.