Här är årets sämsta och bästa biofilmer

Samt Jim Carrey i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Jeff Bridges och Kim Basinger i The Door In the Floor och Bill Murray samt Scarlett Johansson i Lost In Translation. Och så Heidi Andersson i Armbryterskan från Ensamheten. Mot slutet av året även Helena Bergström i The Queen of Sheba?s Pearls. Och så den filmade musikalversionen av Fantomen på operan. Dessvärre var dock filmåret 2004 även Richard Hoberts medeltidsfiasko Tre solar, där halva svenska skådespelarkåren unisont red vilse i ett manus utan struktur och med en ständigt flämtande Lena Endre som någon sorts katalysator (Mikael Persbrandt var med här också ? dessvärre; för honom själv och publiken och hans anseende); Ett hål i mitt hjärta, av Lukas ?Pretto? Moodyson och med en svettig Thorsten Flinck planlöst luffande omkring, samt bröderna Ersgards Rancid, som mest påminde om en misslyckad övning i filmskolan och i ämnet ?mörk noir-thriller à la sent 40-tal?. Tröga kalkoner Trögt missmodiga historiska mastodontkalkoner som Alexander, Troja och King Arthur belastade också filmåret som nyss passerat. Och skräckspektaklet Van Helsing. Samt Will Smith i I, Robot, Viggo Mortensen i hästloppstjafset Hidalgo och Gwyneth Paltrow i den tjatiga Sky Captain and the World of Tomorrow. Vi glömmer också gärna bort Nicole Kidman i den stelt futuristiska The Stepford Wives samt det ännu stelare muskelpaketet Vin Diesel i The Chronicles of Riddick. Det här var filmer som man drabbades av för sina synders skull. Och synderna bör ha bedömts som ganska stora, när man ? med inte enbart en enda ? rysning tvingar sig att tänka tillbaka på dem. Jag såg säkert i genomsnitt fyra?fem filmer per vecka under 2004. Ungefär som vilket annat år som helst alltså. Lägger vi till diverse filmer på video och DVD också, så blev det ju en hel del. Och man fick ju ta det dåliga med det goda. Om det inte vägde exakt jämt upp, så fick det ju gå ändå. Bland de bästa och mest minnesvärda biostunderna under 2004 finner vi dock de nedanstående. De urusla dito har ju redan nämnts. Och det finns inte någon anledning alls att återkomma till dem. Alltså ? The 15 Best ? den utländska avdelningen: äää1: Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jim Carrey och Kate Winslet i en sant gränsöverskridande fantasi, av regissören Michel Gondry och manusförfattaren Charlie Kaufman. Infallsrik och spelande i flera dimensioner samtidigt. Carrey beslutar sig för att radera ut Winslet och sin kärlek till henne ur sitt minne. Vackert, värkande, oförglömligt. äää2: The Door In the Floor. Jeff Bridges och Kim Basinger försöker starta på nytt efter den bilolycka som dödat deras två söner. Vardagssorg men också kärv humor, efter den första tredjedelen av John Irvings roman Änka i ett år. äää3: Lost In Translation. Bill Murray träffar Scarlett Johansson under en sömnlös natt på jättehotellet Park Hyatt i Tokyo. Trovärdig även i de mest absurda av situationer. äää4: Fahrenheit 9/11. Michael Moore gjorde den här dokumentären i det uttalade syftet att få ut president George W. Bush ur Vita huset. Det lyckades inte. Men filmen består ju. äää5: Åter till Cold Mountain. Nicole Kidman och Jude Law i det amerikanska inbördeskriget. Han på väg hem. Till henne. Säreget och snyggt spelat. Med Philip Seymour Hoffman i ännu en mönstergill biroll. äää6: The Village. Hög originalitets- och suggestivitetsfaktor från M. Night Shyamalan, i en berättelse som utförde en prydlig svängning mot slutet och som avkrävde både Joaquin Phoenix och Bryce Dallas Howard extraordinära rollprestationer. äää7: Big Fish. Älskvärt och berättarbegåvat från Tim Burton. äää8: 21 gram. Inte helt rätlinjig historia, men med tungt och intensivt spel från Sean Penn, Naomi Watts och Benicio Del Toro. äää9: The Bourne Supremacy. Matt Damon i högklassig thriller efter Robert Ludlums roman. äää10: Ocean?s Twelve. Damon var med här också, i ett coolt och avspänt underhållningsnummer med George Clooney, Brad Pitt och Catherine Zeta-Jones. äää11: Collateral. Jamie Foxx, som taxichaffis, spelade nästan ut Tom Cruise, som yrkesmördare, i denna hypersnygga film av mästaren Michael Mann. äää12: School of Rock. Jack Black som lärare med ambitionen att lära sina välartade elever rockhistorien. Stundtals hysteriskt rolig och med åtminstone en klassiker på soundtracket: There?s A Long Way To the Top (If You Wanna Rock?n?roll). äää13: Bara en dag. Delikat uppföljare till Bara en natt, med Ethan Hawke och Julie Delpy som paret som möts ? igen. äää14: Livet är ett mirakel. Emir Kusturica bland allehanda mänskliga original i Balkankrigens begynnelse. Scenen när serbiska soldater sniffar kola direkt från järnvägsrälsen är svårglömd. Liksom när en soldat, ute vid fronten, ringer ett porrnummer i Tyskland från satellittelefonen. äää15: Monster. Charlize Theron ?förfulade? sig och imponerade grundligt, som seriemörderskan Aileen Wuornos. Och så fem svenska: äää1: Så som i himmelen. Kay Pollak släppte loss de stora känslorna, med Michael Nyquist som dirigenten som kommer hem till den norrbottniska byn och blir körledare. Frida Hallgren, Helen Sjöholm och Lennart Jähkel bidrog till allt det fantastiska. äää2: Fyra nyanser av brunt. Killinggänget var inte roliga här. I stället var det här över tre timmar av något som man mera valde att utsätta sig för. Fast det vete fan hur det var med den där snidade träfiguren av Hadar Cars ? äää3: Dag och natt. Mikael Persbrandt åker runt och avslutar diverse relationer och förbindelser, innan han ska ta livet av sig. Tungt och vidunderligt. äää4: Om jag vänder mig om. Björn Runges isande paralleller om ett antal människor, som befinner sig i varierande grader av emotionell panik. äää5: Fröken Sverige. Alexandra Dahlström var ? väldigt, väldigt bra här. Godis runt knuten Och så väntar vi nu väldigt mycket på exempelvis de här filmerna: Ray, med Jamie Foxx som Ray Charles; Million Dollar Baby, av Clint Eastwood som spelar gammal boxningsmanager som hittat ett nytt kvinnligt fynd; Kinset, med Liam Neeson som sexforskaren Alfred Kinsey; Sidways, med Paul Giamatti och Virginia Madsen; Life Aquatic with Steve Zissou, Wes Anderson regisserar återigen Bill Murray; The Aviator, med Leonardo Di Caprio i regi av Martin Scorsese, som Howard Hughes och Finding Neverland, med Johnny Depp som barnboksförfattaren James M. Barrie ? en rollstudie som vi eventuellt kan tänka oss att förlåta honom The Secret Window för. Som alltid: Äventyret fortsätter.

Här är årets sämsta och bästa biofilmer

Filmåret 2004 var Kay Pollaks Så som i himmelen, Killing-gängets Fyra nyanser av brunt och Mikael Persbrandts kontrollerat virtuosa uppvisning i Dag och natt.