För en kort tid sedan skrev Anton Wikberg ett inlägg på facebook där han berättade om sig själv och sitt liv. Helt enkelt att man kan vara en helt vanligt kille, även om man råkar ha en liten hjärnskada. Ett inlägg som snabbt delades tusentals olika personer.
– Jag vill egentligen bara berätta att det kan vara både jobbigt och även positivt att ha diagnoserna adhd, Aspergers syndrom och Tuorettes syndrom, förklarar han.
Att vara öppen med vem man är har alltid varit väldigt viktigt för honom.
– För man ska inte vara rädd att säga vem man är. Man ska vara sig själv och jag har varit öppen, från första början, med vad jag har för diagnoser. Det spelar ingen roll om man går på en arbetsintervju, går på en dejt eller träffar kompisar, säger Anton Wikberg.
Det var när han var fem-sex år gammal som han fick sin första diagnos och då hette det damp. Givetvis har det varit tufft många gånger, inte minst under skolåren. Han var väldigt aktiv och beskriver sig själv som ett riktigt yrväder.
Då han var tio år fick han en ny medicin, en medicin som ledde till att han inte kände någon mättnadskänsla och blev överviktig. På något år gick han från att ha varit en smal pojke på 50 kilo till 120 kilo. Övervikten gjorde att han blev retad i skolan och blev kallad både det ena och det andra.
– Jag har haft assistent från det jag gick i förskolan. Men då jag gick i åttan och nian fick jag inte längre ha kvar min assistent, som var min stora trygghet och mitt stora stöd. Självförtroendet fick sig en knäck, säger han besviket och tänker främst på hur rektorerna behandlade honom.
Sedan började han på hotell-och restaurangprogrammet och då var lyckan stor. Lärarna var toppen och även klasskompisarna.
– Där fick jag en assistent. För att få en lugnare studietakt gick jag fyra år och de tre första åren hade jag en assistent. Det fjärde året behövde jag ingen assistent eftersom jag hade vuxit så mycket i mig själv, förklarar Anton Wikberg.
Åren på gymnasiet blev de bästa skolåren, något som också resulterade i väldigt bra betyg. Han fick två MVG, 23 VG och sex G.
Efter skolan fick han snabbt jobb och han har jobbat på olika restauranger i Luleå och Piteå. Sedan 2013 jobbar han som kock på restaurang CG i Luleå.
– Det är fantastiskt roligt. Vi är ett väldigt härligt gäng och jag får ett enormt stöd av min chef Tomas Larsson. Visst kan det vara stressigt, men det gäller att ta det metodiskt och i en viss ordning, förklarar han.
Han tänker också vara kvar i restaurangvärlden i framtiden. Han hoppas komma in på en treårig gastronomiutbildning vid Umeå universitet. Besked får han om en månad.
– Sedan hoppas jag få jobba på någon stjärnkrog i Stockholm och sedan kanske starta en egen toppkrog om tio år, säger Anton Wikberg.
Han bor i egen lägenhet och får hjälp i vardagen av mobila stödteamet från kommunen.
– De ringer varje morgon och påminner mig att jag ska ta min medicin. Sedan får jag hjälp med städningen två gånger i veckan, eller rättare sagt de pushar på mig och hjälper mig att städa. För det som kan vara svårt för mig är att komma igång, förklarar han.
Han är också evigt tacksam mot sin föräldrar, som lät honom bli den han är i dag.
– Har man föräldrar som stöttar en, då kan man komma långt, avslutar Anton Wikberg och går tillbaka till köket och förbereder såser till kvällens middagsgäster.