Han vårdade sin fru i sju år

P-O Kastberg och hans fru Siri levde tillsammans i 56 år. Stolt berättar han att de träffades då de var 20 år, han var reservofficer stationerad i Östersund där hennes föräldrahem låg.
– Sedan gick det fort, vi gifte oss kort därefter, säger han och skrattar.
1957 flyttade makarna till Norrbotten och tillsammans fick de tre barn. Men så i början av 2000, drabbades Siri av en stroke i hjärnan och blev funktionshindrad. På geriatriken, där en ordentlig utredning genomfördes, konstaterades Alzheimers sjukdom.
– För Siris del var det en stor fördel att vi fick kontakt med geriatriken så tidigt. En demensutredning kan man få vänta på länge, om man nu får någon överhuvudtaget.
Tryggast hemma
Att sköta om Siri beskriver P-O Kastberg som ett heldygnsarbete, om än ett angenämt sådant. Att hon skulle flytta till ett vård- och omsorgsboende (äldreboende) ville han inte, hemmiljön var hennes trygghet och där skulle hon få stanna.
– Hennes sinnesfunktioner försvann allt mer, på slutet vet jag inte om jag hade kontakt med henne längre. Jag orkade vårda Siri då jag var frisk och inte hade några egna problem, säger P-O Kastberg som i dag är 81 år.
Efterlyser bättre utbildning
Allt eftersom sjukdomen förvärrades utökades också hemtjänstens insatser, mot slutet innan Siri flyttade till ett vård- och omsorgsboende kom personal fyra gånger per dag.
Om än det inte rådde någon tvekan om att hemtjänstpersonalen ville göra sitt bästa var de enligt P-O Kastberg inte tillräckligt utbildade om Alzheimers sjukdom och demens. I dagsläget, påpekar han, sköts 70–80 procent av demensvården i hemmet av anhöriga.
– Det handlade framförallt om att vårdpersonalens bemötande måste anpassas. Dementa reagerar olika i olika situationer. I många fall var det tack vare mig som rutinerna fungerade.
Avlastning varje månad
Så småningom behövde P-O Kastberg allt mer avlastning. Till en början bodde Siri på ett avlastningsboende (korttidsboende) en vecka per månad, därefter utökas vistelsen till två veckor per månad.
– Jag upplevde då att Siri fick relevant kontakt med medicinsk personal. Det var bra personal, visst grät hon mycket när hon skulle dit, men de hade ett bra bemötande. Och jag fick en återhämtning.
När biståndsbedömaren tog beslutet att Siri var för sjuk för att vårdas hemma flyttades hon till ett vård- och omsorgsboende, under de första två veckorna bodde makarna där tillsammans.
– Det var för hennes skull jag gjorde det, jag sade att i fortsättningen ska vi bo på två ställen. För personalen var det väl också utmärkt.
Tre månader senare avled Siri, i sviterna av sin demenssjukdom.