Lars-Erik Persson har mycket att berätta, så mycket att intervjuaren redan vid första mötet får sätta gränsen. ”Vi pratar i 45 minuter, det kommer att räcka”. Efter 45 minuter frågar han oroligt: ”Fick du med allt du ville ha med?”
Du är jättekänd bland våra läsare, bland annat som skidåkare. Men du vill inte bara presentera dig själv som skidåkare utan har en massa andra egenskaper: LTU-anställd sedan en massa år, matematikprofessor bland annat.
– Jag anställdes redan 1975 som universitetslektor vid LTU. Det hette Luleå högskola på den tiden och det tog ganska lång tid innan det fick kallas universitet.
– Jag hade nyss doktorerat och hade bestämt mig för att åka till Karlstad och ta ett lektorat på gymnasieskolan.
– Jag är nog ensam matematikprofessor i landet, som också har behörighet att undervisa på högstadiet och gymnasiet. Jag har en fullständig lärarutbildning.
Det är ingen rektor som har tagit kontakt med dig, nu i lärarbristens dagar?
– Nej, jag har faktiskt tänkt på att jag skulle kunna ingå i lärarpoolen i Luleå. Det tror jag att jag är ganska ensam om, som matematikprofessor.
När jag tittar på dig, så ser du ut som professor Kalkyl: Du har speciella glasögon, håret står lite på ända...
– Jaså, ja, jag får försöka att rätta till det då.
– Jag försökte att göra så gott jag kunde för universitetet under min lektorstid, innan jag blev professor. Jag hade så många tunga uppdrag för universitetet att det var svårt för mig att meritera mig för forskning och bli professor. Men nu har jag bland annat varit handledare för 63 studenter som avlagt doktorsexamen, vilket jag tror är rekord i landet. I alla fall är det rekord på LTU.
– Den där första tiden var den mest fantastiska jag har upplevt på LTU. Den kommer jag ihåg som väldigt speciell.
Ni var ju pionjärer...
– Ja, vi var som en liten familj på något sätt. Alla kände alla. Det fanns bara ett hus, de började bygga det andra huset när jag kom hit 1975. Vi kände alla; administratörer, städerskor... Vi kände studenterna personligen.
– Jag tror att de goda resultaten berodde på familjekänslan. Vi brydde oss verkligen om studenterna och om varandra.
– Jag var anställd i 43 år. Då tankarna om stålverk 80 gick i kras, måste universitetet ändra strategi och valde en väldigt klok: Det utvecklade sig mot databranschen, mot samhällsbyggnadsteknik och lite mjukare ämnen. Sedan integrerades man med lärarhögskolan och fick ekonomiutbildningar och ett bredare och mer fullständigt utbud för att så småningom bli universitet.
Och man fick även en jämnare könsfördelning bland studenterna?
– Könsfördelningen är också en hjärtefråga för mig. Det har funnits så få kvinnliga professorer och lektorer i matematik. Av mina 63 doktorander, är faktiskt 29 kvinnor. Jag tror att den näste på listan på matematikområdet i landet har två.
Måste du ha anlag för ämnet för att bli matematiker?
– Jag föddes i en liten by, Svanabyn i Dorotea socken, och hade anlag för matematik. Min mamma stöttade mig. Jag var ensambarn. Jag skulle ha haft nio syskon, men bara jag överlevde fem månader. Mamma satsade nog extra mycket på mig.
– En läkare i Dorotea räddade mig.
Var det någon av de välkända provinsialläkarna på den tiden?
– Han hette Sten Strömbom.
Sten Visbur Nikolaus Strömbom var bland annat tillförordnad överläkare på Sandträsk sanatorium under 1910-talet och blev provinsialläkare i Dorotea 1923.
– Han blev min mentor. Jag fick den fantastiska chansen att bo hos honom och gå realskola i Dorotea efter årskurs fem. Efter det har jag aldrig haft några nackdelar av att jag fötts hos enkla föräldrar, småbrukare, uppe i storskogarna, i Svanabyn.
– Mamma var hemmafru. Vi bodde i ett Per Albintorp och hade en kilometer till närmaste granne. Mitt naturliga sätt att ta mig till skolan var alltså på skidor...
Men innan vi börjar med skidorna, vad hände efter realskolan i Dorotea?
– Sedan blev det gymnasiet i Östersund. Där var det svårt att få bostad, men min fantastiska mamma, denna småbrukarhustru, reste med mig till Östersund och gick runt och knackade dörr. Hon hjälpte mig att få bostad.
– Jag måste uppfylla det uppdrag jag har fått av min fantastiska mamma. Jag är fortfarande övertygad om att hon följer mig varje steg jag tar och att hon är väldigt glad för det jag gör.
– Sedan for jag till Umeå. Min idé var att bli lärare, ämneslärare. Då, 1963, var Umeå universitet relativt nytt. Det visade sig att jag på första skrivningen hade så bra resultat att jag fick bli amanuens, hjälplärare, för de hade inte lärare tillräckligt. Men jag hade ingen annan idé om annat än att jag skulle fortsätta min lärarutbildning.
– En dag var det en som kom och föreslog att jag kunde få bli doktorand i matematik. Professor Ingemar Wiik tog hand om mig och jag fick bli doktorand.
– Överraskande fort doktorerade jag i Umeå och nästan direkt efter att jag hade doktorerat fick jag tjänsten i Luleå.
Men det var nära att du hade hamnat i Karlstad?
– Det var ytterst ytterst nära. Ett tag hade jag bostad på tre ställen, i Umeå, i Karlstad och i Luleå. Det var lite pinsamt att måsta ringa till Karlstad och säga att jag inte kom.
Det här med att mäta kunskaper, mäta framgång, är svårt, men du talar gärna om att du har fått fram många doktorer som handledare.
– Ja, men det kan vara fler än en ansvarig handledare, så jag har inte gjort alla dessa ensam. Jag har varit en av handledarna till 63 som har doktorerat.
– Och jag har skrivit gemensamma vetenskapliga uppsatser/böcker med cirka 150 forskare från 39 olika länder.
Hur mycket involverad blir du som handledare? Blir du jättekompis med doktoranden?
– Det är lite olika för doktoranderna är väldigt olika personer och du kan inte behandla alla lika. Ska du lyckas med så många, så måste du ta hänsyn till att det är olika personer.
Utlandsengagemanget, berätta om det.
– Jag har alltid haft stort utlandsengagemang. Jag fick en bekräftelse på det internationella intresset när jag 2005 som första västliga vetenskapsman blev utsedd till hedersprofessor i Eurasian National University i Kazakhstan, det största universitetet där.
Vi går tillbaka till skidorna. Skidor är stort för dig, men du har ju haft en hjärtinfarkt!
– Jag fick en hjärtinfarkt i slutet av februari i fjol.
Hur gick det till? Kände du att ”nu slår det stopp”?
– Jag har flera år i rad åkt båda öppna spåren och Vasaloppet. Det är därför jag har hunnit upp i 68 lopp, mest bland åkarna från Norrbotten.
– Jag åkte första dagen 2018. Det var väldigt kallt, 24 grader kallt. Jag åkte igenom loppet, men höll på nästan nio timmar. Jag var också väldigt trött hela tiden.
– Hjärtinfarkten kom inte natten efter, utan ett och ett halvt dygn efter loppet. Jag vaknade klockan två på natten och kände att jag hade ont i bröstet. Men jag var så tjurig, jag var övertygad om att det inte kunde ha någonting med hjärtat att göra för det var mitt i bröstet. Och jag har aldrig haft några hjärtproblem. Aldrig någonsin!
Var det någon gång tal om att du inte skulle överleva?
– Statistiken visar att 24 procent av dem som drabbas dör och efter en tid är det ännu fler som dör. Så det är inte ofarligt.
– Jag är mer tacksam till livet än någonsin.
Du ser inte ut som den typiska hjärtpatienten.
– Nej, men det är mycket ärftligt också, det är nästan den viktigaste faktorn.
– Jag har fått bli helt frisk och är fruktansvärt tacksam. Jag åker på Ormberget och har inga problem. Men jag åker försiktigare.
– Det är inte när man anstränger sig som infarkten inträffar, för då pumpas blodet runt. En infarkt är att det blir en liten blodpropp som täpper igen. Du får den på natten, klockan fyra på natten är den vanligaste tiden. Blodtrycket går ner och blodet pumpas inte runt på samma sätt.
Kommer du att åka Vasaloppet i år?
– Ja.
Men...
– Jag ska inte åka tre lopp, men jag kommer att åka både öppet spår och Vasaloppet. Jag har pratat med mina läkare och de säger att det är nästan farligare för mig att försöka lägga om mina vanor. Mitt sätt att leva och vara, är ett bra sätt att leva och vara.