När Ali var tio-elva år blev han utslängd på gatan. Det inträffade efter att hans pappa gift sig med en ny kvinna. Hans nya fostermamma tyckte att det var dags att flytta hemifrån.
– Det är inget konstigt i Afghanistan. Sånt händer många barn. Om du inte har möjlighet att gå i skola måste du börja arbeta i tioårsåldern. Du måste börja tjäna pengar.
Han fick jobb som målare, men en dag blev hans arbetslag attackerad av en taliban. Ali slogs medvetslös med en gevärskolv, men lyckades till slut att fly.
Sedan den dagen har han levt på flykt.
I dag bor Ali, som egentligen heter något annat, i Luleå. Han har fyllt 18 år, men lever med oron som sin ständiga följeslagare.
– Jag är orolig för min framtid. Jag går till sängs varje natt och tänker att i morgon vet jag inte var jag kommer att sova. Ibland är det svårt att somna.
Han har fått avslag på alla sina ansökningar om uppehållstillstånd. Överklagningarna har mött samma resultat.
Nu förbereder Alis värdfamilj att lämna in ett nytt verkställighetshinder, men det ser mörkt ut. De säger att det förra verkställighetshindret avslogs så fort att de inte ens känner sig säkra på att någon på Migrationsverket hann läsa texten.
När Ali kom till Sverige i december 2015 upplyste en gränspolis att det skulle dröja åtta månader innan han skulle få ett besked om uppehållstillstånd.
Nu har det gått två år och tre månader.
Precis som många andra nyanlända har Ali förändrats under åren i Norrbotten. Han beskriver att han fått nya tankar. Det har gått tre år sedan han senast besökte en moské och han är säker på att det aldrig kommer att ske igen.
– När jag kom till Sverige fick jag lära mig att man kan välja att göra vad man vill, tro på det man vill och säga vad man vill. Jag tror inte längre på Gud. Jag har blivit ateist. Det är mitt beslut och det är inget som någon har bestämt åt mig.
Han talar knagglig svenska, men han har med sig en vän som hjälper till med översättningen.
Ali tillhör Afghanistans urbefolkning, hazarer, och har bara fått gå två år i skola innan han kom till Sverige.
I Luleå har han fått möjlighet att studera. Han drömmer om att en gång bli militär eller kanske bilmekaniker.
Han bär på en mardröm också. Det är att bli skickad tillbaka till Afghanistan.
– Jag är livrädd för vad som ska hända om jag skickas tillbaka. För några år sedan råkade en liten flicka bränna en liten del av Koranen. Hon stenades och brändes till döds. Om regeringen får veta på att jag blivit ateist kommer de att fängsla mig redan på flygplatsen.
Ali vill berätta om sin prekära situation. Efter övervägande vill han stå med namn och bild i tidningen, men av hänsyn till riskerna med en sådan publicering har Norrbottens-Kuriren valt att hålla hans identitet anonym.
Ali har bara vågat berätta om sin förlorade gudstro till sina absolut närmaste kamrater. Han är rädd att vänner ska vända honom ryggen.
Ibland frågar de varför de aldrig ser honom på bönestunderna.
– Det är en enorm skillnad på livet i Sverige jämfört med i Afghanistan. Där kostar en skolväska mycket pengar. Här verkar de svenska ungdomarna inte ens bry sig om att gå i skola. I Afghanistan har de alltid sagt oss att vi har Gud på vår sida, men hur kan det då vara möjligt att ateisterna här i Sverige lever i fred medan många muslimer tvingas leva i krig? Sådana tankar grubblar alla nyanlända över, men vi vågar knappt prata om det. Det kan sluta illa.