Tecknarlegenden avled den 19 februari i en ålder av 72 år och i torsdags begravdes han på Örnäsets kyrkogård i Luleå.
– Pappa var sjuk de sista tio åren, men det känns så bra att han nu får sin sista vila i den del av landet, som han alltid längtade till under sina år på olika håll i Sverige, säger dottern Annika Stävenborg, 41, som tog upp honom till Luleå efter åren i Vingåker.
Hans genuina kärlek till naturen och ljuset i Norrbotten var grundmurad, efter många års boende med familjen i Haparanda, och en tid i Luleå.
Reijo Stävenborg, som tidigare hette Piippo, föddes i norra Finland, inte långt från ryska gränsen 1944, och kom till Sverige 1962 med hela sin familj, föräldrar och syskon i en tid då det fanns större möjligheter till jobb i Sverige.
Hans pappa jobbade i skogen, och mamman inom industrin, och det var också arbeten som Reijo provade på. Men tidigt stod det klart att hans passion var tecknandet där han är helt självlärd.
– Han har berättat för mig att han ritat sedan han var en liten pojk' och att han alltid gick omkring med papper och penna och levde för att uttrycka det han såg.
Stävenborg var en konstnärssjäl med många strängar på sin lyra. Han illustrerade en rad tidningar och böcker med sitt trollspö till penna och han var tecknare vid Sveriges Television i Luleå och Örebro. Han var också den första huvudläraren vid serietecknarskolan i Vingåker.
Men han var även en skicklig gravör vid Kosta Boda glasbruk, vilket få kanske känner till.
– Pappa levde för sitt arbete, och var lycklig när han tecknade. Han jobbade jämnt när vi växte upp, men eftersom han var tecknare så kunde han ändå vara hemma mycket, och det var ju bra, minns dottern Annika som också har en storebror, Lars, i Tyresö, och en lillasyster, Matilda, i Nya Zeeland.
Mest känd och berömd blev Reijo han då han tecknade serieversionen av författaren Max Lundgrens manus till Åshöjdens BK i sportserietidningen Buster åren 1975–1992.
Där gav han med sin penna liv och profil åt de karaktärer, som vi alla unga som växte upp i den generationen, kastade oss över när vi kom över ett nummer av serietidningen och sträckläste.
– Vi hade förstås också massor av Bustertidningar hemma hos oss i Haparanda när jag växte upp och dem läste vi alla med stor glädje.
Var det någon av karaktärerna i Åshöjden som Reijo själv hade en speciell känsla för?– Det har vi aldrig direkt pratat om, pappa och jag, men bokens berättarröst Jorma gör det som pappa gjorde. Han var en berättare av rang. Det finns också likheter med HitteJoel, den osäkre killen som var oönskad i den familj han fötts in i, och fanns med i lite på nåder. Det var också pappas klassresa med utanförskapet. Att komma till ett annat land och att få bli inkluderad. Det kämpade han för i hela sitt liv, säger dottern Annika med rörelse i stämman.
Tecknandet var en passion, men Reijo Stävenborg, vars hela familj bytte till det namnet på 80-talet för att underlätta integrationen, hade också ett genuint sportintresse.
– Han var otroligt noga med att hålla kroppen i trim med kondition och balans så länge han kunde och var duktig i både basket och friidrott, konstaterar dottern.
– Jag saknar min pappa oerhört. Hans livsglädje, och glimten i ögat när hans hälsa var god, värmer för alltid mina tankar, slutar Annika Stävenborg som är verksamhetschef i företaget Balans Behandling i Luleå.
Det engagemanget för sociala frågor delar hon för övrigt med sin numera bortgångne far, som en tid stod i ett vägskäl om han skulle söka till socialhögskolan, eller bli tecknare.
Han valde det senare och blev en legend.