Man kan bli darrig för mindre är min tanke när jag nu i oktobers snåla grådask blickar ut över bikupan som står och huttrar i kanten av trädet. Håller bina värmen? Har de nog med mat? Tänk om björnen kommer?
Orolig som en småbarnsförälder står jag där. Men så tar jag en titt på den samling honungsburkar som tronar i rummet intill. Denna gudalika skörd som jag nu – when I’m longing for a little something som Nalle Puh sa – kan läppja i mig. Och jag skänker en tacksamhetens tanke till hur dragbina kämpade de ynka få varma veckor sommaren bjöd på. Slet ut sina vingar i jakten på pollen och nektar. Sen hem till kupan och en hyfsat lyckad landning på flustret, krypa in och upp på ramarna där arbetsbina tar hand om nektarn som sen omvandlas till honung. Det är lätt att fascineras över dessa naturens små flygande mirakel.
Och förundrats över bin har mänskligheten gjort i alla tider, i alla fall sen faraonernas och de gamla grekernas dagar. Självaste Aristoteles lockades till jämförelser med människans liv och leverne. Och det handlar långtifrån bara om metaforen ”flitig som ett bi” i bemärkelsen jobba skiten ur sig. Nej, de mer intressanta liknelserna har handlat om hur bisamhället är organiserat. Initialt såg man på bikupan som ett mönstersamhälle, hierarkiskt och välordnat med en kung på toppen. Men i takt med att vetenskapen började titta närmare på de små krypens anatomi, alltmer förstod man att det var ett bi av ”kvinnligt kön” som satt där uppe – han la ju för böfvelen ägg! En drottning alltså. Ett svårsmält faktum inte minst för kyrkan som såg allt i ljuset av en gudomlig ordning, det skulle vara en karl vid rodret.
Sen i takt med att århundradena tickade på förflyttades fokuset till att värdera hur alla jobbade för varandra, alla hade sina roller i kupan som dessutom förändrades över tid. En rörlig och modern arbetsmarknad – teamwork på nysvenska.
Vi slår oss gärna för bröstet, styr och ställer med naturen och menar att vi är tillvarons krona, den mest överlägsna arten i vår Herres hage. Men där jag nu står och hänger över gärdesgården slår mig tanken om vad intelligens egentligen är? Några gapar och vrålar om patentlösningar på livets problem. Empatin har det svårt – tillvaron gråter när samhället hotar slitas isär.
Så den där skapelsens krona sitter nog lite snett trots allt.