Trots att namnet Yelverton Tegner har funnits ända från 1800-talet så har förväxlingarna varit många och ofta väldigt nöjesväckande.
Ett annat telefonsamtal:
– Det är någon som vill prata med dig, han heter visst Everton – men är inte det ett fotbollslag?
Sven Roland Yelverton Tegner, född 1946. Han har med andra siffror fyllt 75 år men i sinnet är han som en fullblodshäst. Humorn, livsfilosofin och intelligensen är att likna med en trimmad Formel 1-bil. Han har dessutom ett fenomenalt minne.
Numer bor han i en fyrarummare i Pålsjö utanför Helsingborg, enligt Google Maps bor han tillsammans med sambon Mary 84 meter från Öresund.
– Brukar faktiskt gå promenader längs stranden dagligen. Nu börjar det bli underbara dagar, i går var det soligt och tio grader varmt, säger Yelverton Tegner.
Men vi tar det från början, berätta om din uppväxt?
– Född i Halmstad men innan jag hann ta mina första steg flyttade vi till Ludvika och fem år senare styrde familjen till Smedjebacken. Min pappa, som hette Yelverton men som andranamn, var sjukstugeläkare och kirurg. Idrotten var alltid en central del i hans liv. Han var bland annat ordförande i IK Heros.
Var det i det här skedet du kom i kontakt med idrotten?
– Stämmer, jag såg alla bandymatcher på hemmaplan med jag fick också hänga med när laget spelade på bortaplan.
Så då blev det bandy för hela slanten?
– O nej, bandy, fotboll, tennis och bordtennis. Jag fick också ett par boxarhandskar, lag lovar, det var fullt slagsmål i källaren hemma hos oss.
Sedan blev det flytt igen har jag förstått?
– Pappa var ensam läkare i Smedjebacken vilket var tufft. 1960, då var jag 14 år, flyttade vi till Vimmerby för där fanns två läkare. Jag fortsatte spela bandy. Nu i Södra Vi, fortsatte även med tennis och bordtennisen.
Var det färdigflyttat nu?
– Nää, 1966 gick flyttlasset till Lund för universitetsstudier. Då var siktet inställt på läkaryrket Lite färgat av min pappa och farfar, som föddes 1877 i Liverpool och även han var läkare och kirurg. Han hette också Yelverton Tegner.
Ditt öde var alltså läkaryrket, hade du någon annan tanke gällande yrkesvalet?
– Om jag inte hade blivit läkare hade jag troligen blivit sjökapten, vi hade en del sjöfolk i släkten.
Han tog läkarexamen vid Lunds universitet 1974 och flyttade till Luleå. Han disputerade 1986 vid Linköpings universitet med en avhandling om knäskador. Där presenterade han bland annat ett sätt att värdera resultat efter skador på det främre korsbandet.
Tegner var 1987 en av initiativtagarna till Svensk ishockeyläkarförening. Han har de senaste decennierna bedrivit en omfattande idrottsmedicins forskning och bland annat handlett Inger Jacobsson, universitetslektor på LTU, till hennes avhandling om skador bland kvinnliga fotbollsspelare.
Sedan slutet av 1980-talet har han engagerat sig i frågan om hjärnskakningar hos idrottsmän och medverkat till skapandet ett svenskt handläggningsprogram. Tillsammans med bland andra sjukgymnasten Lars Lundgren skapade han den så kallade hjärntrappan – en rehabiliteringsstege för hjärnskakningar.
Under åren 1977–2014 var Tegner lagläkare för Luleå Hockey. Därutöver har han varit läkare för F19-landslaget i fotboll och var med vid lagets seger i EM 1999. Vidare har han varit läkare för Plannja Basket och damlandslagen i både basket och i fotboll.
Hur hamnade du inom idrottsmedicin?
– Förutom min barndoms upplevelser har de båda norrbottniska läkarna Per Garsten och Jack Lysholm haft en stor del i detta. Jag och Lysholm delade på Luleå Hockey i början.
Efter tjänst på ortopedkliniken i Linköping flyttade han 1985 tillbaka till Luleå igen. Efter fem år som överläkare på ortopedkliniken i Boden startade han 1990, tillsammans med Anders Henriksson, det privata läkarhuset Hermelinen som han sålde 2010.
Vad hade du för uppfattning om Norrbotten och folket här uppe?
– Jag hade en bild av att norrbottningarna var torra och buttra, men tji fick jag. Många inom Luleå Hockey betydde enormt mycket. Ta bara en sådan kille som Åke Wikman. Hans betydelse för Luleå Hockey kommer aldrig att förstås. Materialförvaltaren Peter Åström är en annan betydelsefull person.
Du har genom åren "pensionerat" en del, främst hockeyspelare. Vad säger du till en spelare som, enligt din specialkompetens, riskerar livslånga men om hen fortsätter med idrott?
– Det är en process som sakta växer fram. Det gäller att ha en dialog, det blir till slut ganska naturligt. Frågan kommer till slut "ska du verkligen fortsätta". En del spelare riskerar långvariga smärtor.
Jag känner till att du inte bara har undersökt och opererat idrottsmän och kvinnor från länet utan även världsstjärnor. Kan du berätta något om det?
– Ja, det stämmer, men tyvärr kan jag inte nämna några namn på grund av läkarsekretessen.
Okej. Jag råkar känna till att du tillsammans med universiteten i Lund och Uppsala, men också med kollegor i Kanada, alltjämt forskar om hjärnskakningar. En kollega till dig pratar i termen nobelpris för det fall att ni lyckas?
– Hahaha, nej, nej, nej! Jag vet vem du har pratat med och han överdriver.
Du har tidigare ifrågasatt att juniorspelare i ishockey ska skippa gallret för ansiktet, håller du fast vid den teorin?
– Det är ju så att du får en viss riddarkänsla med gallret, att du är odödlig. I hockey har du ansvar för din klubba, man borde också ha ansvar för sin och andras kroppar. Gallret ska vara kvar men man ska tackla med ansvar.
Damhockey, ska man få tackla där?
– Damhockey är ganska fysisk och man tacklar, men inte på samma sätt som männen.
Vad var anledningen till att du slutade i Luleå Hockey?
– Jag sålde min del i Hermelinen, mina barn bor här nere. Dottern Cecilia är veterinär och håller på att vidareutbilda sig i Uppsala och sonen Andreas är försäkringsmäklare och bor här i Helsingborg. Det är anledningen till flytten.
Då har vi det här med klubben du startade som heter Decitonklubben?
– Jag hade flera kompisar som vägde över 100 kilo. Målet var att alla skulle gå ner i vikt med cirka fem procent. Det gick bra för alla utom för en som gick upp 3 procent.
Morgonputtarna då, något du också drog i gång i Luleå?
– Vi spelade golf tidigt på morgonen, sedan åt vi en nyttig frukost.