Videon är inte längre tillgänglig
Jonas Johansson hade varit och badat med barnen och sin sambo. Han satt och väntade vid utgången på Pontusbadet. Då hörde han uppståndelse, någon började ropa inifrån badhuset. Han såg inte till någon badvakt.
– Det är svårt att få tidsuppfattning. Det känns som att allt går sjukt sakta, men i själva verket kanske det bara handlar om sekunder, säger han.
Han ser att en kvinna hoppar i och försöker dra upp pojken, men hon får inte upp honom.
– Då springer jag in eftersom jag har hyfsad simvana, dyker ner och drar upp honom till kanten.
När han hoppar ner i vattnet har han på sig t-shirt, byxor och skor.
– Min tanke var att jag skulle ta av mig skorna när jag kom dit men jag insåg att det inte skulle gå, säger han.
Han får hjälp av kvinnan att få upp honom över kanten och andra personer på plats påbörjar hjärt- och lungräddning. Jonas uppfattar det som att pojkens andning kommer igång i viss utsträckning igen.
Vad var din första tanke när du såg vad som hände?
– Det första är "varför är han inte uppe ur vattnet?". Vad gör alla andra? Sedan ser jag att de försöker men inte kommer ner till honom. Då inser jag att jag måste hämta honom, att det bara är att simma tills man kommer ner till botten och dra upp honom.
Jonas har dragit upp dockor i simskola förut, men aldrig en människa.
– Det är lite otäckt, man har ju aldrig varit i en sådan situation. Det är otäckt när det är en människa som är helt livlös, säger han.
Han känner sig inte alls som en hjälte, säger han.
– Ingen annan lyckades få upp honom och då måste man dra sitt strå till stacken lite grann, det är lite av min plikt.
Han vill snarare lyfta fram en flicka som upptäckte mannen och i sin tur larmade sin mamma om vad som pågick.
– Flickan som uppmärksammade det är hjälten i det hela. Att se något sådant är ju hur bra som helst, säger Jonas, som också lyfter fram de som gjorde hjärt- och lungräddning på pojken.
I efterhand känns det självklart bra att han fick upp pojken från botten. Det är första gången Jonas, som till vardags jobbar som miljö- och kvalitetsrådgivare på Luleå Airport, hamnar i en sådan situation.
– Man lär ju känna sig själv. Man har undrat vad man gör om det händer något. Men nu vet jag att jag agerar och inte är den som springer och det känns rätt tryggt för mig.
Jonas har tre barn, ett biologiskt och två bonusbarn.
– Jag har en extragrabb som är åtta år och han brukar jag låta bada helt själv. Självklart börjar jag fundera lite över om man måste ha mer uppsikt, säger han.
Kuriren har varit i kontakt med föreståndaren på det hem för ensamkommande flyktingbarn som den 17-åriga pojken bor på. Hon har besökt honom på sjukhuset och berättar att pojken är vid medvetande och att läget är stabilt. Under måndagen ska han flyttas från intensivavdelningen till barnavdelningen.