Ny skola och lugnare miljö fick Joar att återvända

För drygt ett år sedan träffade vi Joar Mikaelsson, 16 år. Han hade då varit hemmasittare i långa perioder och det var inte förrän han fick diagnosen add som hjälpen också kom. Nu ett år senare har mycket förändrats. ”Det går väldigt bra för mig”, säger han.

"Det var som att väcka dig, som att slå på en knapp. Du hade problem med din startmotor innan, svårt att ta dig ur bubblan. När du fick rätt förutsättningar att lyckas så överträffade du allas förväntningar", konstaterar mamma Anna Broström som menar medicinen hjälpt Joar men att han gjort ett fantastiskt jobb själv.

"Det var som att väcka dig, som att slå på en knapp. Du hade problem med din startmotor innan, svårt att ta dig ur bubblan. När du fick rätt förutsättningar att lyckas så överträffade du allas förväntningar", konstaterar mamma Anna Broström som menar medicinen hjälpt Joar men att han gjort ett fantastiskt jobb själv.

Foto: Jeanette Bergström

Luleå2023-05-12 11:00

I höstas bytte Joar Mikaelsson skola, till den mindre Innovitaskolan på Björkskatan. Här är det färre elever, vilket gör det lättare att koncentrera sig. 

– Det går väldigt bra för mig. Allting förändrades under sommaren 2022, jag började vara ute mer och började röra mig varje dag. Jag började ny skola i augusti och min sociala ångest är nästan borta helt, säger han när vi ses hemma vid köksbordet i lägenheten i centrala Luleå.

Medan mamma Anna Broström plockar fram fika berättar Joar att kombinationen av att byta skola, och börja medicinera har bidragit till den stora förändringen det senaste året. 

– Medicinen har hjälpt mig jättemycket med skolarbetet. Nu kan jag faktiskt arbeta, exempelvis har matte blivit ett av mina favoritämnen, och har jättebra betyg i det, säger han. 

Hur känns förändringen? 

– Det känns som ett stort jäkla mirakel. Det kom som från ingenstans och det märkliga är att jag tack vare medicinen kunde delta mer i det sociala i skolan. Men det känns fortfarande så hemskt att personer inte kan få hjälp i skolan, och om de får det blir de utstötta. Det är som att uppmärksamheten av att få hjälp blir dålig för alla. Skolan är bara gjord för en slags person och om man inte passar in där så fungerar det inte. Det finns ju inget alternativ heller.

Utmaningarna finns fortfarande kvar, men det fungerar trots det mycket bättre. En av fördelarna är att hans klass bara består av 14 elever. 

– Det är en styrka med en mindre skola, man försvinner inte i mängden och intrycken blir färre. Jag tycker att det är bra att de fokuserar mer på dina prestationer på din skola, men jag kanske skulle önska att skolor i allmänhet skulle fokusera mer på just det än på den skolfrånvaro som många barn med NPF kan ha. För det finns ju fortfarande dagar då du behöver återhämta dig och vara hemma för att orka när skolmiljön dränerat dig på energi. Intryckskänslighet är vanligt för den som har NPF vilket gör att skoldagarna blir väldigt energikrävande, säger Anna Broström.

Under året som gått har Joar gått om årskurs åtta, något som han har blandade känslor för. 

– Det var ändå lite skönt i början att vara ett år äldre än alla andra och känna att man har lite försprång. Men samtidigt hade jag velat gå i nian och få gå ut skolan så snabbt som möjligt. 

När han går ut grundskolan nästa vår ser han framför sig att flytta och gå skola någon annanstans. 

– Jag tror att jag ska gå samhälls först och få den utbildningen. Men sedan är det svårt att veta vad man ska göra. Det är många val man ska göra, säger Joar.

Förra våren skrev Anna ett medborgarförslag om utbrända barn i skolan, där hon bland annat ansåg att skolan skulle anmäla sig själva när de inte klarar av att ta hand om elever med NPF.

– En skola som inte klarar av att ge elever en anpassad skolgång bryter mot skollagen, men istället får vi föräldrar höra att vi bryter mot skollagen som inte får våra barn till skolan. Som förälder till två NPF-barn prövas man ganska hårt och blir ofta ifrågasatt. Med ett barn som har hög skolfrånvaro anmäls man till soc och det hade varit fint om man fick hjälp, men det får man inte. Istället blir man ifrågasatt och granskad. 

Hon tycker att det jobbigaste har varit att både orka vara stark och stå upp för sina barn i alla instanser, samtidigt som man blir ifrågasatt. 

– Min tanke med att skolorna skulle anmäla sig var att det skulle visa att det finns ett behov och att det är något man måste se över. Antalet barn som blir hemmasittare ökar lavinartat och det barnen lär sig är att det inte finns någon plats i samhället för dem. Det gör mig så sorgsen. Jag hade önskat att jag som förälder också fått utbildning och fått lära mig hur det funkar att vara förälder till ett barn med NPF. Kunskapen finns ju, men jag har fått lära mig det själv. 

Både flytten till en mindre skola och medicineringen har förändrat tillvaron senaste året. Att börja med medicin fick Joar över tröskeln till skolan, men en stor del av jobbet har han gjort själv konstaterar Anna.

 – Det var som att väcka dig, som att slå på en knapp. Du hade problem med din startmotor innan, svårt att ta dig ur bubblan. När du fick rätt förutsättningar att lyckas så överträffade du allas förväntningar, säger hon.

– Jag hade tur som fick en medicin som fungerade från början, det är helt underbart, säger Joar. 

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!